Författaren och roboten
I det andra kapitlet av Eyvind Johnsons självbiografiska roman om Olof Persson Nu var det 1914 berättas om en återkomst. Olof har i förtid lämnat fosterföräldrarna i Hedberget vid Lappmarksgränsen och är tillbaka hos föräldrarna i Björkelund. Han stiger in i köket och ser sig omkring, ser dörren till kammaren där fadern ligger lungsjuk, ser sin mamma och sina syskon.
Och han ångrar sig:
”Inte att han farit, bakom honom har en ridå fallit ner, men att han kommit hit. Han kunde rest åt så många andra håll. Han borde inte farit hit.
Han ser ut genom fönstret. Det är sommar nu, tänker han.”
På några rader, några noteringar om rummet, personerna och situationen. Den dunkla instängdheten i köket, sommaren utanför på andra sidan fönstret, mötet och måltiden som inte blir av. Det är en svår scen. Johnson formulerar något som blir en kärna i författarskapet; det att inte längre höra till, en insikt om att det inte går att komma tillbaka, att ensamheten är varandets själva förutsättning.
Temat om den omöjliga återkomsten återkommer på flera ställen i den självbiografiska Romanen om Olof. Det är en oåterkallelig erfarenhet, som ett tiotal år senare får sitt stora uttryck i den mästerliga romanen om Odyssevs hemresa, Strändernas svall.
Att läsa har många värden. Ofta ger det kunskap, ibland en stunds verklighetsflykt, men också – särskilt när det blir viktigt – innebär det ett möte med andra människor, ur fiktionen, men också med författaren, ett möte med en annan människa som talar om sig själv och gestaltar egna erfarenheter.
Det blir ett möte som kan påminna om eget, relatera till egna erfarenheter, ge tröst, ibland ledning och bekräftelse. Läsningen blir dialogisk, det slags samtal som kan liknas vid ett verkligt möte, det som kan vara den goda litteraturens erbjudande.
För Johnson var det författarens uppgift att lägga fram dokument, att redovisa verkligheten. Han skulle ofta framhålla detta; att författarens sanning hämtas ur erfarenheten. Det blev en lika programmatisk som återkommande tes i Johnsons kommentarer om det egna skrivandet och läsandet. En formel för autenticitet.
Sent i författarens liv ger han detta närapå moraliska krav en än strängare formulering och hävdar att, ”i någon mån är all skönlitteratur självbiografisk om den skall kunna ge ett intryck av att röra sig med en verklig verklighet.”
Och i ett annat sammanhang några årtionden tidigare, i ett föredrag som handlar om just tillit och dess grunder, säger Johnson: ”Så långt vi kan se tillbaka i litteraturhistorien skymtar vi den slingrande linjen av självbekännarlust och självutredningsbehov; det är för övrigt en linje som litteraturforskningen gärna följer, det är där den blir en av vetenskaperna om människan.”
Johnsons tanke om litteraturforskning borde vara en programformulering för litteraturvetenskapen men tyvärr blev det inte så. Tvärtom uppvisar litteraturvetenskapens sentida historia en tydlig rörelse bort från författarna, bort från äldre biografiska metoder och deras intresse för författare och avsikt, en rörelse som i stället närmar sig läsaren och dennes föreställningar, en förflyttning undan skrivandets stund och däri en strävan bort från författaren och det dialogiska mötet med denne. Med den så kallade postmodernismen blev autenticitet närmast ett skällsord.
Idag står vi för en ny och tillspetsad situation. Från vårens stora IT–mässa SXSW i Austin, Texas, rapporteras att Artificiell Intelligens (AI) snart kan överta författarrollen inom film och litteratur.
Inom en nära framtid blir det fullt möjligt att utforma ett program som indexerar karaktärer, typer, platser, metaforer och andra klichéer i t. ex. Camilla Läckbergs deckarserie och därefter automatproducera nya Fjällbackadeckare till varje jul.
Automatskriven fiction är snart möjlig. Frågan blir: Är dessa framtida berättelseprodukter verkligen författade?
Beskeden från SWSE i Austin om en automatiserad litteratur ställer frågan om författarens roll i en förtydligad dager och kanske är det dags att åter låta den som vill berätta något, komma till liv som en garant för mening, genre och säkert också kvalitet.
AI–fabricerad litteratur för tanken till avancerad robotteknologi, men oavsett om man, likt Eyvind Johnson, vill se mötet mellan författare och läsare som ett utbyte av erfarenheter och eftertankar, eller som en stund tillsammans med en underhållande – roande eller förskräckande – berättare, är det väl en människa man vill möta? Inte en robot, en silikondocka?
Mats Tormod