8
Något om läsare och predikanter samt
en anekdot om manlighet
Jag intresserar mig för läsning, särskilt manlig, något som jag tror har försummats när damernas har intresserat mera och därför reglerat en aning. Så, i samband med detta, gjorde mig Nina Björk i sin Sireners sång , som jag tidigare nämnt, uppmärksam på följande från den också tidigare nämnde Ronny Ambjörnsson självbiografi Mitt förnamn är Ronny.
Där berättas om hur den unge Ronny med Rachel Cromptons Bill–böcker upptäckte inlevelsens tjusning och däri mötet med andra om än fiktiva figurer och deras världar. Inlevelsen gav kontakt med tidigare okända sätt att se och uppleva verkligheter.
Mer problematiskt visade det sig alltså bli senare för litteraturstudenten när han fick listor med romaner att studera, sådant som ansågs läsas mest av damer och därför var laddat med känslor och drömmerier. Sentiment och pjosk hotade manligheten och hotade förvandla läsaren: ”till ett slags neutrum i könslig bemärkelse, varken man eller kvinna”. Ambjörnsson ansluter sig till åklagaren i målet mot Gustave Flauberts roman Madame Bovary, som varnade för att ”Konstens språk är ett språk som vädjar till våra lägre böjelser. Den fatala påverkan som fantasin har på sinnena är speciellt farligt för kvinnor, som är särskilt utsatta för dess lockelse. Men även män kan bli feminiserade av litteratur”.
Den unge Ambjörnsson menade att romanläsning hotar manligheten och en man skall hålla huvudet kallt, läsa analytiskt och produktivt. Hellre facklitteratur och på ett manligt vis och Ambjörnsson berättar om hur han redigerade sin litteraturlista, ”strök all skönlitteratur och fördubblade den litteraturhistoriska texten, ett tilltag som förskaffade mig många poänger på seminarierna”. Mer referat, rapporter och tabeller än fantasi, alltså.
.
Det som ovan – i Bovary–sammanhanget – kallas ett kvinnligt sätt att läsa kan naturligtvis likväl vara manligt. Madame Bovary har i Don Quijote en föregångare, som alltför innerligt förläst sig på riddaren Amadis de Gaulas och andras eskapader. Nyss mötte vi också den med Madame Bovary samtidige Tartarin, som tvivelsutan förläst sig på äventyrsromaner. Om romansläsandet i hans fall ledde till feminisering eller maskulisering må vara osagt. Trots allt nog mest till glädje, tror jag, även om det tycks som om också manlig läsning kan föröda sinnen, något man i alla fall ansåg inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i början av 1900–talet när kampen mot Amadis sena efterföljare, ”smutslitteraturens” Nick Carter, Nat Pinkerton och andra ungdomens förförare inleddes.
Vilken flitigt läst, analyserad och därefter förklarad litteraturens hjälte skulle man idag – långt efter Don Q, Emma B och Tartarin – välja att studera i detta sammanhang? Vem förför både läsare och predikanter och lockade fram både sanna och falska profeter, läsare såväl som predikanter?
Det finns förstås många, flera av dem är också rykande aktuella, men jag väljer den hjälte vars liv och äventyr jag själv, med inlevelse och utan att skämmas, slukade under unga och formbara år. En hjälte som liksom Don Quijote ägnade sig åt att bekämpa onda trollkarlar och samtidigt skydda och älska kvinnor och göra det på ett manligt och chevalereskt vis.
Och gärna med stil. Det kunde ha varit Nick Carter, men jag menar Bond, James Bond.
Ian Fleming
Jag tänker mig att den före detta brittiske tjänstemannen vid den engelske underrättelsetjänsten, sedermera gamängen Mr Ian Fleming vet något om riddarromaner och manlighet.
Som medlem i den brittiska UD–societeten blev Fleming vid ett tillfälle bjuden till middag hos den unge John F. Kennedy, nyss installerad i Vita Huset. De kom i samspråk och Fleming avslöjade för Kennedy att han hade en idé om hur denne skulle kunna göra sig av med Fidel Castro. Kennedy blev förstås intresserad och Fleming delgav honom sin plan: U.S.A. skulle låta bekantgöra att man funnit vetenskapliga belägg för att skägg drar till sig radioaktivitet. Varje man som lät skägget gro riskerade att själv bli radioaktiv, därefter också steril. Ju vidlyftigare skägg desto större risk. När Castro nåddes av dessa rön skulle han omedelbart raka av sig skägget och därmed förlora sin manlighet, snart också all makt.
Kennedy skrattade gott åt den bisarra planen och lovade att läsa några av Flemings böcker. När den unge presidenten senare fick frågan från en reporter om vilka böcker han brukade läsa svarade Kennedy att han gärna kopplade av tillsammans med James Bond. Detta ledde omedelbart till att Flemings romaner hamnade på bestsellerlistorna vilket fick Hollywoods intresse för Bond att vakna. 007 blev snart en framgångsrik filmhjälte och utlöste den Bondfeber som sedan dess har sina skov.
När den engelske författaren Kingsley Amis, en av ”de unga arga” senare tog sig före att undersöka böckernas Bond och därmed också agentens bibliotek visade det sig inte oväntat att någonstans i Bonds bokhylla mellan några Raymond Chandler, Rex Stout och ett par Paddy Trevor – den senare en gång beskriven som en korsning mellan Indiana Jones, James Bond och Graham Greene – fann han också John F. Kennedys Studier i mod.
Som senare skulle framgå av M:s dödsruna över Bond hade han i sin hylla också några romaner om sin namne, agenten Bond, med ”dessa fantasifulla och ytterst romantiserade skildringar av denne utomordentligt framstående medborgares insatser för samhällets bästa”. Det var de agentromaner som uppgavs ha författats av en vän och kollega till James Bond och som alltså fick honom att likt den gamle don Quijote läsa om sina egna äventyr, i sanna såväl som falska versioner.
Efter att ha passerat Eton, gjort en lyckad sportslig karriär och därefter en misslyckad militär, hamnade Fleming i den brittiska säkerhetstjänsten. Erfarenheter från tjänsten tillsammans med minnen av några förfarna kollegor gav stoffet till romanerna om den brittiske agenten James Bond. Den första Casino Royale kom 1953. Fleming var då 45 år. Efter den sista han själv gav ut, Man lever bara två gånger, 1964 i vilken både författaren och M tog avsked av Bond, blev det tyvärr, efter såväl Flemings som Bonds död, ännu en bok, en dålig, egentligen ett utkast, Mannen med den gyllene pistolen. Bond kom inte till liv igen, men Fleming dog av ansträngningen innan han avslutat det han aldrig velat påbörja och änkan övervägde att stämma Playboy för makens bortgång.
Mannen med den gyllene pistolen från 1965 är en struntbok, en död, knappt återupplivad Bond, beställd av Playboy Magazine, utgiven av dåliga rådgivare i halvfärdigt skick efter hans död. Berättelsen var i själva verket över och den sista boken tillhör knappast berättelsen om Bond, utan bör ses en del av den då redan inledda medieringen och med den en reducering av figuren Bond, precis som också Don Q blir återberättad av ”de där låtsasförfattaren från Tordesillas som har vågat eller kommer att våga skriva om min tappre riddares bragder med sin vulgära och illa vässade strutsplym”, som den sanne berättaren skriver på berättelsens sista sida.
Att Bond idag har blivit en ikon beror sannolikt på Bond–filmernas framgångar. De första romanerna blev filmer som låg förhållandevis nära originalberättelserna: Åskbollen utvecklades parallellt som roman, utgiven 1961, och filmmanus, dock inspelat först 1965.
Senare och med allt mer nyskrivet material har filmerna och deras hjälte avlägsnat sig från Flemings skapelse på samma sätt som till exempel Martin Beck och hans kollegor från Sjövall–Wahlöös romaner har förenklats i manusfabrikernas uppföljningar. Här är det emellertid läsning som intresserar, inte remedieringen, och jag håller mig alltså till Flemings böcker från 50– och det tidiga 60–talet och den ursprungliga berättelsen, som börjar 1955 i casinot i Royale–les–Eaux någonstans i Normandie och slutar med dödförklaring och glömska på den lilla japanska ön Kuro i Sydkinesiska sjön.
På samma sätt som berättelserna om till exempel Don Quijote, De Tre Musketörerna, eller varför inte Frank Hellers hjälte Herr Collin, bildar berättelserna om James Bond en sammanhängande fabel, där äventyren avlöser varandra, samtidigt som hjälten utvecklas och går mot sitt öde. Don Q överger sin identitet som vandrande riddare för att istället bli poet och herde, men dör innan han gett sig ut på betesmarkerna. Bond förlorar sin identitet som kringresande agent och blir en enkel fiskardräng utan minne och jag tänker mig att det finns ett samband mellan Cervantes och Fleming, dessa skildrare av manlighetens bördor, en linje från spanjorens kraftfulla inledning av sina berättelser, invokationen: ”Sysslolösa läsare!” till Flemings beskrivning av sina läsare i hans alltför modesta summering av sitt författarskap: ”Jag har varit sysselsatt med att få intelligenta, oförvillade ungdomar i alla åldrar att på tåg, i flygplan och i sängen vända blad”.
Inget ont i det, tycker jag och det finns i eftermälet av dem bägge en antydan till varning för de förledande berättelserna om dem. M skrev en dödsruna i Times och nämnde serien populära böcker om namnen James Bond, ”en legendarisk figur, inte minst i den utländska pressen”. M avslutade sitt minnesord med ett omdöme: ”Som ett bevis för den ringaktning som dessa böcker möter inom departementet kan jag nämna att inga åtgärder hittills vidtagits mot författaren eller förläggaren.”
Samma konflikt mellan berättelse och verklighet kommer till uttryck i Cervantes slutmening:
”– min ena önskan har ju varit att väcka folks avsky för riddarromanernas alla tokiga och lögnaktiga historier, som tack var min sanna Don Quijote redan har börjat snubbla över sig själva och förr eller senare ska falla platt till marken”.
Bemötandet
Till mottagandet av James Bond hör en kritisk upprördhet inte olik den som mött andra hjältar, må vara Nick Carter eller Sherlock Holmes. Provocerade av publiktycket upprördes det puritanska England över den sexuella lössläpptheten, liksom också allmänt över trivialiteten hos spionlitteraturen. Liknande reaktioner dök också upp i svenska tidningar när filmernas Bond också här kom att aktualisera de bakomliggande romanerna. I januari 1965 publicerade Gösta Bengtson i Sydsvenskan en serie artiklar om den nya spiongenren och gav då Bond-böckerna stor uppmärksamhet. Det finns ett värde i den misstro mot makten som romanerna underförstår:
Om det här i min redogörelse insmugit sig en gillande ton så är det meningen. Jag tror inte bara att denna skräckblandade misstro mot dem som har makten och mot den förfärliga makt de har [- – -] är central i den politiska thrillerns framgångar; jag tror också att det på det hela taget är en bra sak.
Ett par av tidens stora författare engagerade sig också i saken. I mars 1965 skrev den bittre Sven Delblanc i Aftonbladert under rubriken ”James Bond har rektorns tillstånd att busa” om Englands perverterande public-schoolsystem med sitt kvinnohat och stjärtsmiskande. Efter att ha förfasats sig i ett par spalter avslutar Delblanc:
Jag tror att det är ganska meningslöst att förfasa sig över Flemings böcker. Han skapar inte behov, han exploaterar behov som redan finns. Bond inkarnerar vår dröm om ett tillstånd av moralisk anarki, där vi fritt kan leva ut drifter och aggressioner utan individuellt ansvar för medmänniskor.
Per Olov Enquist är i Svenska Dagbladet betydligt mer positiv, i alla fall mer överseende: ”Kanske är det antydningarna om vilka bra böcker han skulle ha kunnat skriva som gör Ian Flemings romaner viktiga och intressanta”. Enquist ansluter sig därmed delvis till den engelske författaren – en av den ”unga arga” – Kingsley Amis och dennes Fallet James Bond som i Bond ser någon som berättar om oss och vår tid.
Det vi inte ser, det vi fruktar, visar Bond menar Enquist och avslutar:
Bond gör det åt oss: genomskådar, gör tydligt det vi inte ser [– – –]. Det är kusligt avslöjande självporträtt vi gör, vi som inte vågar visa oss själva. Men Bond vågar. Han berättar ju bara en saga om oss.
Romanerna om Bond har också varit föremål för flera betydligt grundligare analyser. För det fortsatta väljer jag tre sinsemellan mycket olika: de är en författares, en litteraturvetares och en idéhistorikers.
Skilda synsätt och divergerande förförståelser, men kanske också olika syften blir tydliga.
Den analys som till en början intresserar är och var den nämnda Kingsley Amis studie Fallet James Bond från 1965. Det är en av de första och en grundlig genomläsning av alla romanerna. Därefter Umberto Ecos kortare men uppmärksammade essä, ”Berättarstrukturerna hos Ian Fleming”, från samma år. Det sista exemplet på läsesätt som ytterst syftar till läsarens framträdande, en önskan om att stiga fram och förklara, får bli Ronny Ambjörnssons studie av Bond i Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer från 1990. Då kommer vi också tillbaka till en punkt där vi började.
Tanken med granskningen av de olika analyserna är att försöka se hur tre olika temperament, representanter för tre discipliner uppfattar och återberättar historien om James Bond.
Bonds representativitet som man – förebild eller måttstock – antas vara manifest och resonemanget handlar därför inte enbart om hur manligheten hos Bond framställs utan också och kanske mer om vilka förhållningssätt eller attityder allt detta framkallar.
Kingsley Amis
Kingsley Amis läser sin Bond med kärlek i studien Fallet James Bond. Amis bejakar en innerlig läsning och sättet att identifikatoriskt läsa Bonds eskapader ger analysen drag av försvarstal. Den vid tiden – också i Sverige genom till exempel Sven Delblanc – aktuella kritiken av romanernas karaktär av kiosk– vålds– porr eller ”smutslitteratur” inte olik kampen mot Nick Carter och andra, avfärdas av Amis. Bond är flera klasser bättre, en blivande klassiker.
Grundtanken i hans undersökning är att Bond är som oss, är som du och jag och Amis väljer att förstå begreppet agent som representant. Agenten är en ställföreträdare och formeln blir: ”Under denna djävulskt skickliga förklädnad till banktjänsteman döljer sig den oförskräckte hänsynslösheten hos en 00999.” Så inbjuds till verklighetsflykt: ”Jag är inte som andra män”, men vem vill vara det?
Bond vill inte vara en Medelsvensson, inte tas för en av dem som kommer åkande i en Ford Popular eller liten Morris. Han är inte vanlig, liksom vi läsare ibland inte heller vill vara det när vi drar oss undan med berättelsen och för en stund får tänka oss lite mer framgångsrika, samtidigt missförstådda, aningens mer särskilda och mer lika en Byronhjälte.
Det är också en man vi känner igen från andra berättelser om modiga män: han är likt Don Q och Tartarin också en förebild för sig själv, men till skillnad från några av sina föregångare håller sig Amis Bond närmare en medelväg mellan fantasi och verklighet.
Den hemlige agenten besitter imponerande förmågor i många manliga grenar; han kör bil nästan som ett racerproffs, hanterar en kortlek nästan som en magiker och skjuter nästan alltid prick. Eskapistiskt dagdrömmeri – som det förstås handlar om – förutsätter dock stöd av något trovärdigt och varje enskild färdighet kan i sig – menar Amis – därför verka fullständigt resonabel. Om vi tränade skytte eller kortkonster lika intensivt som Bond gör, skulle vi nog också kunna närma oss den nivå som krävs av en secret service–agent i någon av dessa discipliner. Inte i alla kanske, men så tänker vi inte. Vi tänker: nästan.
Vid tiden för Amis Bond-studier förfasade man sig – någon säkert fortfarande – över Bonds sexuella segrar. I själva verket tar Bond varsamt hand om en flicka per utlandsresa, förvisso inte mer än vilken välbärgad, någorlunda attraktiv ungkarl kan tänka sig över en dryg tio–årsperiod. Vi föreställer oss att det skulle vi också kunna klara av, att vi nog kunde vara nästan som han.
Bond klär sig elegant, ungefär som vi nog också skulle vilja klä oss och i ibland också gör. Han kör fina bilar och har ett Rolex Oyster armbansur. Det är det många som vill ha och några äger med skamsen stolthet också en Rolex–kopia. Bond tänder sin cigarrett med en exklusiv tändare, dock inte en Dunhill av guld utan en oxiderad Ronson Electronic. En sådan hade jag också, men en rostfri, på den tiden vi rökte. Och läste Bond utan att skämmas.
Det är mycket varumärkesnämnande i romanerna – verkliga och fiktiva – och Amis utreder det han kallar Fleming–effekten. (Roliga exempel ur Åskbollen: Bastuaggregatet vid kuranstalten är konstruerat av Medikalischer Maskingebau G.m.b.H., Franziskanerstrasse 44, Ulm, Bayern och Shertel–Sachensberg–systemet tillämpas för första gången för civilt bruk i Disco Volante som byggts av Leopold Rodrigues i Messina) Detta nämnande av ting, av varu– och bilmärken ger en underhållande läsning och fungerar utmärkt för Amis som tids– och karaktärsmarkörer.
I sin studie går Amis kapitelvis igenom situationer och typer i romanerna. Bondbrudarna beskrivs med alla före– och efterträden. Förutfattningar avvisas och Flemings förmåga att ingående och trovärdigt skildra en ung kvinna visas med porträttet av Vivienne Michel, berättar–jag i 007, älskade spion, en riddarroman tydligt i Amadis de Gaulas efterföljd. Skurkarna analyseras liksom de mönster efter vilka de konstrueras men också de fördomar som kommer till uttryck. Det handlar om allt från torra och fasta handslag till röda ögon, bulgarer och Hwanh–hai–koreaner. Flera magplask redovisas, men också några höjdpunkter.
Amis citerar Flemings omdöme om sig själv: ”Jag har varit sysselsatt med att få intelligenta, oförvillade ungdomar i alla åldrar att på tåg, i flygplan och i sängen vända blad.” Så får man inte säga om det egna skapandet om man ska få en välförtjänt respekt, menar Amis och ger relief åt författarskapet genom att istället hänvisa till hur ett bottenläge i genren kan se ut och citerar därvid egentligen otryckbara stycken ur Mickey Spillane.
Fleming är bättre och skall enligt Amis ses vid sidan av Conan Doyle, Jules Verne och Rider Haggard.
Ian Fleming har satt sin prägel på den handlingsfyllda, spännande berättelsen bringat den i samklang med vår egen tid, gett den en styrka och intensitet som kommer att vinna honom läsare när alla protester mot hans eventuella skröpligheter har glömts. Han efterlämnar inga arvtagare.
Den sista meningen är kanske sann i en vidare bemärkelse. Amis avslutade sin bok om Bond för 40 år sedan, när pojkar liksom unga män fortfarande kunde kura ihop med en bok i handen tillsammans med en författare och hans hjälte, när författaren inte helt och hållet ersatts av kommittéer som – efter ”författarens död” – i allt högre tempo adderade sinnesstimuli vid varandra i något populärt skärmspel eller en storfilm utan auteur.
Umberto Eco
Umberto Ecos essä, ”Berättarstrukturen hos Ian Fleming” (1966) är samtida med Amis bok. Liksom Amis jämför Eco Flemings hjälte med Spillanes och andras i genren, men till skillnad från sin föregångares ofta apologetiska ton är Eco systematisk och i huvudsak värderingsfri. Det blir en intressant och mer strukturerad analys.
Liksom Amis, men med tydligare systematik, går Eco igenom karaktärer, värden och företeelser i romanerna, kartlägger och förtecknar ett drygt tiotal delelement beskrivna som fasta motsatspar av roller och värden. Han visar hur de konstrueras och blir tydliga byggstenar till romanerna. Exempel på sådana polariteter: Bond–Den Onde, Kvinnan–Bond, Prakt–Brist, Plikt–Uppoffring etc.
Romanerna beskrivs som serier av utfall i dessa olika motsatspar, följder av spelsituationer där läsaren i förväg inte vet när Bond slår Den Onde, Uppoffring övervinner Plikt eller Kvinnan mästrar Bond. Av dessa motsatspar – moduler med antingen positivt eller negativt värde – konstrueras romanerna som sekvenser av ”drag” efter ett återkommande händelseschema som för Eco alltid börjar med ett utspel av M och Bonds uppdrag, fortsätter till Bonds seger över Den Onde och slutar med hans förlust av Kvinnan.
Ecos analys erinrar starkt om den ryske litteraturvetaren Vladimir Propps klassiska dissekering av ryska folksagor i ”Undersagans transformationer” från 1928, men där finns i Ecos analys också referenser till de medeltida berättelserna om riddaren Amadis de Gaula och hans kumpaner liksom till modern fantasy. Det är liknande scheman och berättelserna om agenten James Bond framstår i det sällskapet som en serie moderna folksagor, som åter handlar om detta, att en man måste ge sig ut och rädda världen från onda trollkarlar.
– genre
Eco sätter Flemings romaner i sitt genremässiga sammanhang. De illusionsskapande tricken och berättelsestrukturerna avslöjas och vi lär något om denna manliga genre och dess berättartekniker. Läsaren liksom författaren visas respekt. Eco kallar berättelserna om Bond ”en lyckad maskin för underhållning, ett resultat av högt uppdrivet narrativt hantverk.”
Vid sidan av sin undersökning av berättarstrukturerna i romanerna diskuterar Eco också Flemings litterära teknik och ton som han kallar både déjà vu och kollage och hävdar inflytande också från sjutton– och artonhundratalet. Han hänvisar till Byron, Gotiska romaner och till slut också Robbe–Grillet och den ”nya franska romanen” med dess detaljerade beskrivningar av ting och miljöer. Eco blottlägger hur läsarens identifikation skapas med hjälp av långa detaljerade beskrivningar om något redan känt; det kan vara en cigarrettask, en bil, lustkänslan av att lägga in en växel eller läsa en restaurangmeny. Så smickras vår uppmärksamhet och orienteras mot det välkända, de eftertraktade tingens och skeendenas värld, medan det osannolika – hos Fleming ofta Science Fiction–artade – reduceras till få sidor och en underförstådd blinkning inför fantasterierna. Som också Amis uttryckte det; det kända och vanliga är eskapismens nycklar.
Eco sammanfattar romanerna som vore de postmoderna texter, ömsom hög– ömsom låglitterära, samtidigt ”midcult” och kitsch. Någon litterär originalitet vill Eco inte tillskriva Fleming utan ser honom som en skicklig eklektiker. Eleganta passager blandas med klichéer i varierade stilnivåer. ”I den mån som Flemings verk medger en införstådd och skeptisk läsning, framstår det som en lyckad maskin för underhållning, ett resultat av högt uppdrivet narrativt hantverk; i den mån som de kan få några läsare att känna en rysning av privilegierad poetisk emotion, är den en manifestation av Kitsch.”
En stunds eskapism kan alltså tillåtas, kanske till och med uppmuntras. Eco varken försvarar eller moraliserar över Bonds göranden och låtanden. Han uppträder som litteraturvetare i god mening genom att visa hur det är gjort och föreslår några källor och andra influenser.
Genusperspektivet hos Eco handlar i första hand om att placera berättelserna om James Bond i en lång tradition av riddarepos och folksagor.
Ronny Ambjörnsson
Tjugofem år efter Amis och Eco, mer översiktligt och en aning mindre kärleksfullt har Ronny Ambjörnsson läst sin Bond inför ett avsnitt i Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer från 1990. Det blir ett mer mytifierande sätt att läsa och från en position mer skild och mer genus– eller artfrämmande från Bond, mer ovanifrån men också mer självförnekande.
Ambjörnsson bok från 1990 var tidig i sin genre. Manlighetsforskningen var ännu inte formulerad och boken är istället sprungen ur kvinnoforskning och särskilt det kvinnohistoriska seminariet vid idéhistoriska institutionen, Umeå Universitet och man anar ett tilltal riktat mot kvinnor.
Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer kunde tyckas inaktuell för det resonemang som jag försöker föra, men boken kom i en delvis omarbetad utgåva på annat förlag år 2001, då med den uttryckliga ambitionen att bidra till den nya manlighetsforskningen.
Den mest uppenbara skillnaden mellan de två utgåvorna är att kapitlet om James Bond som avslutade den första versionen, inleder den nya. Också förordet är något reviderat, men själva texten om Bond är i stort sett densamma. Några olyckliga slarvfel har strukits, andra återstår.
Att författare och förlag anser att boken fortfarande har aktualitet framgår av att en tredje utgåva – denna gång elektronisk – lanserades år 2014.
– Bond som stil och ting
I stället för att likt Amis förstå yrket agent som ställföreträdare väljer Ambjörnsson att förstå begreppet som försäljare; det är språkligt möjligt, men innebär en tydlig skillnad i läsart, en glidning i värdering, kanske också förförståelse. En agent är en som säljer ”sin stil och sitt budskap som handlar om att världen är ett kasino, där majoriteten av människor utgörs av motspelare och där medspelarna aldrig är annat än tillfälliga kumpaner i en för stunden kul kombination”.
I det Eco ser som berättelsernas konstruktion, en spelmatris av parvisa uppgörelser mellan skilda personer och motstridiga värden, fogade till varandra i varierade kombinationer, väljer Ambjörnsson att i själva berättartekniken se ett budskap: berättelsernas struktur uttrycker en moral om världen som ett kasino och vår agent som en försäljare av stil och ting.
Nämnandet av maskiner, bilmodeller, namn och varumärken – verkliga eller fiktiva – uppfattas enbart som uttryck för en programmatisk ytlighet, en tidens upptagenhet av stil. Idéhistorikern vill eller kan inte se det lättsamma i Medikalischer Maskingebau G.m.b.H. vid Franziskanerstrasse 44 i Ulm eller poesin i den en hel sida långa utläggningen i Åskbollen om vad bilden på Players–cigaretternas paket egentligen handlar om.
Bond kör en Bentley Mark II Continental, men det är ett krockskadat vrak som han låtit rikta och därefter byggt om till en cabriolet. Beskrivningen av bilen har en kärleksfull ton, men inte värre än den jag hört hos en arkitektkollega med ett Porschevrak som vunnit midnattssolsrallyt 1963 eller den jag hört hos min granne, traktorkusken i Sandnäset, som har uthuset fullt med Volvo PV 444 i olika grader av glans. Bilar är kära objekt för pojkar och några män. Ronny Ambjörnssons tidiga favoriter var enligt självbiografin Mitt namn är Ronny de amerikanska vrålåken Buick och Studebaker, men särskilt en långsträckt Hudson. Pojkar gillar sådant,
Personligheter kan beskrivas med ting. Lite roat och som ett exempel noterar jag att Janne, huvudpersonen i Lars Gustafssons roman från 2012, Mannen på den blå cykeln, cyklar på en ”blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans verkstäder i Uppsala och försedd med skäligen blankslitna ballongdäck”. Romanen har en undertitel, Drömmar ur en gammal kamera ochså småningom får vi veta att kameran är en Brownie från 1920–talet. Vi tycker det är roligt med fakta – och för den delen fikta – och ibland kan det skapa tillit. Med hjälp av Flemingeffekter karaktäriserar författaren och ger samtidigt sken av att veta vad han pratar om. Jag tänker mig att Fleming har samma rättigheter som Gustafsson.
Och vad är det förresten Bond drömmer om efter fullgjort uppdrag? Jo, en stor portion Bolognese, spagetti med köttfärssås och en billig Chianti. Det gjorde jag också, när jag efter en jobbig arbetsdag nätt och jämnt hunnit hämtat ungarna på dagis och skulle laga middag.
Att nämna stil, ting och deras namn kan nog vara ett uttryck för det Marx kallade reifikation, men behöver kanske inte vara så belastande som underförstås och redan Don Q bekymrade sig för skicket på sina vapen och sin rustning och funderade i fyra dagar på vilket namn han skulle ge sin häst för att rangordna henne vid sidan av Alexander den store Bukefalos och El Cids Babieca. Det blev Rosinante.
Stil är väl något som vi alla får dras med, kanske gärna gör och är väl knappast något som gör Bond till vare sig en sämre eller bättre man. Och det är inte bara James Bond som är medveten om sin stil. Vi kan erinra oss med vilken medvetenhet Don Q väljer sin apparition inför sin första expedition där särskilt kasketten blir viktig. Än värre är det med Tartarin som inför sin jaktexpedition till Sahara ikläder sig:
Vida, pösande byxor at vitt lärft, liten, åtsittande jacka med metallknappar, ett rött bälte om livet, bar hals och på huvudet en väldig chechia (röd mössa) med fladdrande blått band av storslagen längd. Vidare två tunga gevär, ett på vardera axeln, en stor jaktkniv i bältet, på magen patronväska och vid sidan en revolver, som dinglade fram och tillbaka i sitt läderfodral. Så såg han ut.
Charles Bovary försöker återvinna kontakten med den döda Emma genom att uppträda så som hon skulle ha velat ha honom. Det blir blankskinnsskor, vita halsdukar och kosmetik i hår och mustascher.
Den unge Ronny själv brottas med bilderna av Rock Hudson, Burt Lancaster och alla de andra och använder alla pengar han tjänade på loven till att köpa kläder för alla roller han vill spela. Inträdeskortet hette stil.
– mannen som känslolös robot
Ambjörnsson tolkar Bond i sin tid och miljö. Det handlar om det framväxande konsumtionssamhället, kvinnofrigörelsen, det kalla kriget och det brittiska imperiets nedgång.
Efter vad jag måste uppfatta som en översiktlig genomläsning av några Bondböcker – för övrigt ”en ganska så trälig läsning” – tillskriver idéhistorikern Bond ”ett viktigt utrymme” i modern manlig mytologi. Agenten ska förstås som en karaktäristisk aspekt på den moderne mannen och det är särskilt två aspekter på denna agentens manlighet som Ambjörnsson utvecklar i sina analys.
Det första är oföränderligheten, det stillastående i Bonds karaktär. Vid sidan av sin roll som nasare och spelare uppfattar Ambjörnsson den Bondska mannen framförallt som statisk. Han påstås återkomma oförändrad i varje ny roman, beskrivs som fast i sin roll, en tonåring bunden vid sin chef, fadersgestalten till vilken han ständigt återvänder. Ständigt samme, ett mönster upprepas, Bond utvecklas inte.
Vid inledningen av varje roman går Bond omkring på kontoret, flyttar papper och långleds, ”men det går förstås inte många sidor förrän handlingen är igång och Bond har återfunnit sin typ, äter, dricker, älskar, skjuter”, skriver Ambjörnssons och lägger till någon sida längre fram: ”Bond är oerhört rädd att bli fast, en rädsla som i sista hand är en rädsla för tiden i dess egenskap av mognad, åldrande.”
Jag känner inte igen mig i referaten. Där finns både försummelser och vad som förefaller vara rena förfalskningar. Ambjörnsson tycks ha läst eller inte läst en annan Bond än den Fleming berättar om, i alla fall inte läst som han en gång läste Bill–böckerna.
I själva verket bryts Bond långsamt ner och ett kapitel i Amis bok har titeln ”Han går långsamt sönder”. Det överensstämmer bättre med berättelsen om Bond som inte heller i min läsning handlar om en robot, utan om en man som successivt bryts ner och slutligen går under, som krossas av sitt värv, det uppdrag samhället gett honom.
Hans hälsa försämras kontinuerligt; redan i den sjätte romanen Döden på Jamaica (Dr. No) börjar förfallet: ”Nerverna är slitna, som ni vet.” I den åttonde romanen ”Åskbollen” tvingas han till hälsohem. Hans chef har studerat Bonds hälsorapporter och funnit sig nödgad att ingripa med ett ultimatum; om Bond inte vill degraderas till kontorsarbete måste han acceptera två veckors bantning, avgiftning och rehabilitering. 007 blir placerad på hälsohem därför att han är i dåligt skick. Kuren är verksam och han börjar uppskatta svart te med många sockerbitar. Genom späkning tömd, svag, dränerad på allt som tillhörde hans hårda, snabba, i grunden smutsiga liv, ”hade han på något sätt återerövrat något av barndomens oskuld och godtrogenhet”.
Detta framstår dock som oroande (disturbing): håller han kanske på att bli en snäll idealist, en sådan som besöker fängelser och marscherar mot Bomben? I Ambjörnssons referat heter det att denna oro ”fyller Bond med fasa”. Fleming skriver i själva verket att Bond inte ”mått så bra på den dag han mindes” och det är alltså inte längre Flemings manlighet som diskuteras utan Ambjörnssons.
I inledningen av den följande romanen har Bond placerats i tröttsamt och fruktlöst detektivarbete och börjar därför formulera sin avskedsansökan. I slutet av samma bok är han traumatiserad efter en personlig katastrof och har förlorat kontakten med verkligheten.
I början av den följande romanen och egentligen den sista, Man lever bara två gånger, är han på dekis, driver omkring, sitter på parkbänkar och matar änder mellan besök hos olika kvackare och psykdoktorer. Troheten mot chefen M, organisation och Nationen har upphört. Hans fokus har istället kommit att handla om att återfå en livsgnista och om personlig hämnd, något som till slut blir hans undergång. Efter en svår slutstrid och ett högt fall från en ballong försvinner han i amnesi. Han vet inte längre vem han är och han antas han avlidit. Romanen slutar med dödsruna i Times och minnesförlust på Kuro, en enslig japansk ö.
Bond är befriad, borta är bilarna, menyerna och cigarrettändarna. Hans liv och hans kärlek till Kissy Suzuki är inte ”värt stort mer än ett par sparvtårar” och bara en fråga återstår: Vem var jag? (Att han sedan på Playboy Magazines begäran återupplivas som en Zombie, bara för att åter gå under förändrar inte berättelsen).
– Bond och kärleken
Den andra huvudlinjen i Ambjörnssons karaktärisering av denne moderne man är han oförmåga till föreställningar om framtid, att han är inkapabel inte bara till drömmar utan också till djupare känslor över huvud taget. Han kan inte känna ”utspridd varaktig kärlek”. Ambjörnsson kan bara se en endimensionell man, faktiskt omänsklig. Man undrar vad läsarna såg i denna robot om det nu vore så och jag erinrar mig åter en formulering av Kingsley Amis: ”Den egendomliga flyktiga misstanke man ibland får, att kritikerna på något sätt har fått tag i en helt annan version av det verk man själv läst, har aldrig känts mer påträngande än i fråga om Fleming och hans kritiker”.
Påståendet om han oförmåga till drömmar om framtid och kärlek framstår som besynnerligt i förhållandet till det faktum (fiktum) att Bond i den näst sista romanen I hennes Majestäts Hemliga tjänst, blir förälskad i Teresa di Vicenzo. Han friar och i det sista kapitlet gifter de sig.
’Ja.”
Bond sa ordet klockan halv elva på morgonen en kristallklar nyårsdag i den brittiska generalkonsulns salong.
Och han menade det.
Tonen i romanens sista kapitel som handlar om giftermålet är tillitsfull och har mottot ”All världens tid”. Det är också Bonds sista replik, när han ännu inte förstått att hans älskade Teresa är mördad och han har förlorat allt.
Det finns ett förebud för tragedin. De första mötena mellan Bond och Teresa äger rum på stranden och i kasinot i Royale-les-Eaux, där den allra första romanen också inleds. Det är naturligtvis ingen tillfällighet utan innebär ett tematiskt fullbordande.
Casino Royale kan förstås som ett slags ouvertyr till hela sviten, ett förebådande av vad som skall se innan föreställningen är över.
I Royale-les-Eaux, ett tiotal år tidigare, förälskar sig Bond i Vesper Lynd. Han friar till henne och ser i henne en möjlighet att komma ut ur en situation som han uppfattar allt mer ohållbar.. Han tänker sig ett liv utanför tjänsten och försöker förklara för sin kollega Mathis från franska säkerhetstjänsten:
’När man är ung, ser ni’, fortsatte han, alltjämt med blicken på bandagen. ’tycker man inte att det är någon konst att skilja mellan rätt och orätt, men det blir svårare och svårare ju äldre man blir. I skolan är det lätt att välja ut hjältar och bovar åt sig, och man växer upp full av goda föresatser att själv bli hjälte och att utrota allt vad bovar heter.’ [– – –] ’sen lägger så klart patriotismen sin vikt i ena vågskålen och hjälper till att hyfsa begreppen, men det kan inte hjälpas att den gamla klyschan ’rätt eller orätt, mitt land’ börjar bli en smula förlegad
. Bond förlorar Vesper, när hon tar sitt liv, och i den stund han förstår vidden av det svek han utsatts för, återstår enbart bitterhet och ett behov av att hämnas. Så förebådas i den allra första romanen det som skall bli den sista. Det är elegant och förstärker romanernas karaktär av en sammanhängande berättelse som beskriver en modern mans karriär och undergång, hans misslyckande. En historia med ett slut
– Något om Bondbrudarna
För såväl läsare som kritiker handlar förstås mycket om genus, men också här skiljer sig förståelserna.
Kvinnorna i Flemings romaner är inte bara vackra och sexuellt attraktiva utan också starka, självständiga, erfarna och intelligenta. Här finns inga våp och det har alla läsare av Bond-böckerna noterat. Det är däremot svårt att tro att Flemings kvinnoskildringar är ett uttryck för en kvinnlig frigörelse i tiden. Det handlar om 50–talet och första åren på 60–talet, alltså Playboys och flygvärdinnornas årtionde.
Här finns det anledning att särskilt uppmärksamma Vivienne Michel i 007 älskade spion, den som intressant nog har henne som berättarjag: det är hon som ser Bond. De två första tredjedelarna av denna roman är en jag-berättelse, där Vivienne berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och om sina första erfarenheter av män, den första simpla förförelsen, förödmjukelserna och sveken. Aborten. Det är en överraskande trovärdig skildring av en ung kvinnas erfarenheter av männens värld.
I den sista tredjedelen av boken råkar Vivienne riktigt illa ut, när två gangsters och torpeder skall bränna ner det motell där hon av ägarna lämnats ensam för att vinterstänga. Lyckligtvis dyker Bond upp. Han räddar hennes liv och hon hans.
Romanen fick urusel kritik: här saknades ”roulettscenen, menyscenen, tortyrscenen och den pansargrå Bentleyn”. Någon aningens visare kvinnlig recensent gladdes emellertid åt en mer romantisk Bondroman, men misstänkte att fansen skulle bli besvikna.
Kingsley Amis är imponerad av kvinnoporträttet i 007 älskade spion. Ambjörnsson nämner inte romanen – har kanske inte läst. Eco utesluter den ur sin studie. Den följer hans spelplan och passar därför inte in: det är inte Bond som räddar kvinnan, utan kvinnan som undsätter Bond.
I själva verket är Vivienne inte den första kvinnan som räddar livet på 007. Redan Vesper Lynd gör det i Casino Royale, Solitaire i Döden på Jamaica, Domino Vitali i Åskbollen och det finns fler. Särskilt dessutom också Kissy Suzuki i Man lever bara två gånger, som både hämtar honom upp ur havet och gömmer honom undan världen.
Kanske finns det någon betydelse i detta att de manliga kritikerna inte ser detta att det är kvinnorna som räddar Bond.
– erotik
I varje roman kommer någon av dessa Bondbrudar att dela säng med Bond. Det är emellertid inte alltid på hans initiativ utan lika ofta på deras och i den sista berättelsen är det Kissy Suzuki som försiktigt undervisar honom i kärlekens nöjen. Det erotiska mötet mellan agenten och den alltid tuffa och självständiga, samtidigt vackra Bondbruden får i Ambjörnssons analys – självständigheten till trots, lik förbannat – drag av övergrepp:
”I mannens dröm om en fri sexualitet ingår kvinnans erotiska självständighet som ett nödvändigt element, kvinnans frigörelse är i sista hand härledd ur den konsumistiska livsstil som Bond uttrycker”.
Amis förstår mötet på ett annat sätt, nästan omvänt och menar att, ”till och med den hårdaste och/eller vackraste kvinna är förmodligen varm och vänlig innerst inne och kommer att besvara värme och vänlighet. Detta borde vara en truism, men är det inte”
Kanske har det drag av önsketänkande, men jag föredrar den senare formuleringen som låter såväl hjälte som läsare se de tuffa, moderna och självständiga kvinnorna som valkyrior och Amazoner med hjärta, än den första där både hjälte och predikant antar att också starka och vackra kvinnor vill vara konsumtionsobjekt.
En engelsk författare, en italiensk litteraturvetare och en svensk idéhistoriker läser berättelserna om mannen Bond på olika sätt och när de stiger fram med olika förförsåelser och berättar om vad de läst, ger de uttryck för tre olika sätt att förstå, tre syften.
Kingsley Amis, författaren, försvarar sin kollega mot fördomsfull kritik av populärlitteraturen och vill göra en skillnad inom genren. Han beundrar sin kollegas skicklighet och visar hur Fleming positivt skiljer sig från annan kiosk–litteratur.
Litteraturvetaren Eco förklarar hur den framgångsrika Bond–berättelsen konstrueras, vilka som gett bidrag, hur delarna sammanfogats och placerar in i ett sammanhang av högt och lågt. Han gör fenomenet begripligt och konstaterar skickligheten. Det är en tydlig korrespondens mellan hans kartläggning av strukturerna och hans material, historierna om Bond.
Idéhistorikern går en tredje väg och utvecklar fördomarna i stället för att avveckla och avslöja. Analysen förhåller sig fritt, avlägsnar sig hellre från de texter som analyseras än tränger in i den. Det handlar inte längre om att finna sanning utan om att vinna tillhörighet och mest liknar det en övning i ideologiproduktion. Ambjörnsson ansluter sig till moralister och smakdomare, predikanter kunde man kanske säga, sådana som kyrkoherden Albert Nordberg i Gammelstad, Scoutledarna Hansson, – vilka kämpade mot den så kallade smutslitteraturens Nick Carter – men också Paulus liksom åklagaren i målet mot Flaubert.
Nå, vid sidan av dess förförelser, detta putsande av rustningar och soldatkasker, detta manliga benämnande av hästar, bilar och pistoler, vad är då manligheten hos Bond? Den gamla vanliga, tänker jag mig: Att rädda världen från onda trollkarlar, att älska, respektera och skydda damer samt slutligen att förlora.
I stället för att få en omänsklig och statisk maskin, en erotisk robot i tankarna blir det åter Don Quijote som dyker upp i sinnet, en mansmyt som Ambjörnsson för övrigt utelämnar i sin Mansmyter, trots att den kanske är den starkaste och sannolikt den sannaste.
Litteratur:
Ronny Ambjörnsson, Mitt förnamn är Ronny, Stockholm 1996
– Mansmyter, lite guide till manlighetens paradoxer, Stockholm 1990
Umberto Eco, ”Berättarstrukturen hos Ian Fleming” i Form och struktur, red. K. Aspelin och B. A. Lundberg, Stockholm 1971
Kingsley Amis, Fallet James Bond, Stockholm 1965