Autofiktioner
Jag och en annan
Sålunda är mitt liv en flykt och jag förlorar allt
och allt tillhör glömskan eller den andre.
Jag vet inte vilken av oss två som skriver denna sida.
J L Borges
Bibliotekarien Jorge Luis Borges berättar om hur spannmålskommissarien och soldaten Miguel Cervantes, när han i en mardröm, förföljd av onda trollkarlar, drömmer den fattige junkern Alfonso Quijanos dröm om den ärorike och mångbesjungne Don Quijote. Kallsvettig vaknar han av kroksablarnas vinande. Är han sårad eller död ”allt blandas samman i en dubbel dröm, den tid som är och den som nuet gömde”.
I drömmen kan man möta sig själv. Då är det drömmens självbiografiska sida som tränger fram. Jag beskriver mig själv, är formeln för självporträttet: Att se sig i en spegel är en beskrivning, ett fruset ögonblick, åtkomligt om än förvanskat och aldrig sett av någon annan. Att däremot visas sin bild, må vara ett porträtt eller fotografi kan liknas vid en mardröm. Det är att presenteras en bild av en person man inte känner, ett ansikte som någon spegel aldrig visat. Dessa ögon, den blick man aldrig tidigare mött, är lika främmande som de förut aldrig sedda skevheterna, asymmetrierna som formar ansiktet. Det är ett porträtt av en främmande.
Den som i ett montage fogar sin vänstra ansiktshalva med dess spegelvändning till en helhet, kommer att skapa bilden av ett ansikte ingen velat se. Ett ögonblick må det erinra om en förebild, men gör det då på ett hotfullt sätt.
Paul Cèzanne hävdade med rätta att en målning aldrig kan imitera naturen. I ett landskap är skillnaden mellan de ljusaste och de mörkaste valörerna mycket större än den som målaren kan åstadkomma med sina pigment. Därför sökte han ett sätt att arbeta så att bilden i stället blev ”en med naturen parallell harmoni”. En översättning alltså, eller ska det hellre kallas en analogi, den som också är texten när läsandet är dess rum.
Kinematografen förmerar fotografiet 24 gånger varje sekund. En överraskande främlingskänsla liknande den inför fotografiet uppstår, när man för första gången råkar se sig själv på en filmduk och genast måste fråga sig: Vem är den stela och besvärade figuren som låtsas dansa kring en midsommarstång? Och vem, som hört sin egen röst i en inspelning, har inte undrat vem den nasala rösten tillhör. Och vems är den lantliga dialekten?
Skulle den vara min?
Självporträttet må vara en bild, ett ögonblick om något sådant finns. Med självbiografin blir det emellertid svårare, ty den är mycket mer än en bild. Självbiografin är i själva verket inget annat än en berättelse, och därför näst intill oändlig, eftersom den inbegriper tiden. Med formeln jag berättar mig själv växer sålunda berättarens svårighet och gäller nu inte bara den omöjliga identiteten mellan hans subjekt och berättelsens objekt, utan också skillnaden mellan idag och igår, mellan förr och nu, minnet och glömskan. Tiden fäster sig inte i någon rumslighet, inte i punkter på en linje, inte ens i en cirkel. Den kan heller inte förstås som en tabell eller likna följder av kapitel på en räls som vagnar i ett tågsätt. Tiden är rörlig i sig, präglad av samtidigheten hos minne och föraning, mellan glömska och förhoppning. Den är många berättelser.
Från Paris någon gång i mitten av 20-talet skrev den unge norrbottniske författaren och biografmaskinisten Eyvind Johnson hem till lokaltidningen i Boden en artikel och berättade om allt det nya han lärt sig ute i Europa. Då hade han läst Bergson, tidens och skrattets filosof, och förstått att ”Det du är idag är du inte i morgon”. Du förändras varje minut men du vet det inte; ”tusen små erfarenheter bygger om dig utan att du anar det och om en månad är du en helt annan”.
När Johnson tio år senare tog itu med sin egen livsberättelse Romanen om Olof, lät han först publicera ett kapitel ur den kommande romanen med ”Jag, Olof” som berättare, men insåg snart att ett sådant anspråk på sannfärdigt vittnesmål inte var möjligt och drog tillbaka sitt jag för att lämna plats åt sin analogi ”Olof, han”.
Johnson skilde sitt subjekt från objektet, valde sannolikhet i stället för sanning och förblev därmed författare, inte historiker. Och när han tjugo år senare fortsatte sin berättelse om Olof och hans, sitt eller dennes liv i Paris i romanerna Romantisk berättelse och Tidens gång delade han upp sitt andra jag, sin berättelses subjekt i fem olika personer och klöv samtidigt sin berättares perspektiv i flera tider och många röster, i nu, därefter och då, i här och där borta. Sådana var berättelsens stunder och berättarens.
Hans antipod, den jämnårige författaren och bibliotekarien Jorge Luis Borges löste problemet med berättelsen, subjektet och tiden på ett eget, men liknande sätt. I novellen ”Den andre”– låt oss kalla det en självbiografisk fantasi – tar han drömmen i bruk som verktyg för den nödvändiga dubbleringen och berättar om en morgon på en parkbänk vid floden Charles River vid Harvard. Han ser isflaken flyta förbi och i drömlik begrundan över Herakleitos mångtusenåriga bild av det strömmande vattnet, noterar han att någon slagit sig ner bredvid honom på bänken. Det blir ett möte mellan Borges och Borges.
Den främmande gnolar på en tango som Borges minns från sin ungdom. Det visar sig snart att gästen är den unge Borges som slagit sig ner på en bänk i Geneve vid floden Rhône. Den unge är misstänksam, men Borges övertygar sitt yngre jag genom att berätta om hur deras far tog dem till bordellen vid Place Dufour för att initiera dem i manlighet.
De samtalar en stund, pratar om föräldrarna, när de gått bort, hur livet varit och skulle bli, men framför allt pratar de om litteratur, böcker de har skrivit och som de kommer att skriva. Den yngre berättar om den revolutionära diktsamling han just då arbetar med hemma i Geneve, medan den äldre minns att han aldrig velat kännas vid dessa ungdomens Röda hymner, som vilka han varken avslutade eller lät publicera. Den äldre nämner sin blindhet. De når inte fram till varandra:
Vi var alltför olika och alltför lika. Vi kunde inte förställa oss för varandra, vilket gjorde samtalet svårare. Vi var båda den andres karikerade avbild. Situationen var alltför onormal för att kunna vara mycket längre. Det var meningslöst att komma med goda råd eller göra invändningar, för det var hans oundvikliga öde att bli den jag är.
Så, med ett möte och en dröm kan självbiografins predikament formuleras: Den berättande möter sig själv, sin skeva berättelse om den han en gång varit.
Vid ett annat tillfälle låter Borges en Borges möta en annan Borges, en yngre eller äldre, på Hotel Las Delicias i ett rum som samtidigt är barndomshemmets rum på calle Maipù. Det är ett sista möte, en av dem skall dö den kvällen. De möts i ett rum som samtidigt är och har varit. Vem av dem som drömmer den andre är ovisst, de grälar när båda hävdar att den andre är just deras dröm. De talar om de självmord som de iscensatte trettio år tidigare som nu skall slutföras i detta rum. De nämner boken de båda drömt om att skriva, och de tvingas tala om självföraktet och misslyckandet:
Mina goda avsikter var borta redan efter ett par sidor; på de andra fanns labyrinterna, knivarna, mannen som tror att han är blind, avbilden som tror att den är verklig, den nattliga tigern, slagsmålen som slutat i blod.
En Borges möter en Borges i drömmen som än den enes, än den andres dröm. Författaren skapar sin föregångare, samtidigt också en förebild och epigon. Så låter Borges förstå berättelsen om sig själv, som en bild i spegeln och i drömmen om sig själv som en annan.
Den med Borges jämnårige och Nobelprisade biografmaskinisten Eyvind Johnson skulle i en tidningsintervju sent i livet återkomma till ämnet och minnas att: ”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder under regler som gör dem till självbiografier”, en formulering som erinrar om några av dem som arbetet med genrerna, de mest ihärdiga taxonomerna, som till varje pris velat förklara berättelserna genom att fånga dem under rubriker definierade av än det ena lagrummet, än det andra i en fiktiv lagsamling, som tänkes inte bara förklara, utan också reglera varför den ena berättelsen är sannare, falskare, mer fantastisk, mer ekologisk eller feministisk än den andra. Någon har till och med tänkt sig en lagstiftning om vilka berättelser som kan tillåtas vara litteratur och vilka inte.
Det blir ordfäktningar, ibland hårda, emellanåt respektfulla, inte sällan olikt många av de knivdueller som den genreöverskridande Borges skildrat, danser med många turer, skiftande dominans, dekorativa utfall och attacker, just precis som de knivdueller han hävdar är den argentinska tangons ursprung.
En katalog över genrer kan aldrig bli en lagbok. Den är en förteckning. En genre är inget annat än en post, en rubrik ibland med underrubriker. Genren har ingen lag, den kan inte vara annat än en överenskommelse. Om manFör dem som så vill, rent av behöver och trots allt kan komma överens.
Den som emellertid känner av en genrens lag som ett hinder, ett motstånd och stöter mot dess gräns, eller räds att överträda, har en plikt att liksom Borges ignorera den. I verklighetens fåtölj, i hängmattan eller i Nationalbibliotekets läsesal, har sådana staket knappast någon betydelse. Det hade de inte heller för författaren Borges. (Möjligen kan dessa tabellposter och litteraturencyklopediers kapitelrubriker, med alla sina underrubriker och undantag haft en större, rent av en betydande mening för hans andre, en annan Don Jorge Luis Borges, bibliotekarie och chef för Argentinas Nationalbibliotek. Alltså den frände Umberto Eco ville kalla Den Deliriske Arkivarien.)
Evangelisten Johannes berättade om ordet som blev kött, texten som blev levande liv för att bli vara som en av oss. Det var en uteslutande händelse, ett undantag vårdat som ett under av dem som tror.
Det motsatta, livet som blir ord är däremot ett verkligt mirakel som återupprepas tusenfalt i varje stund, ett analogiernas mirakel som sker alla gånger någon öppnar en bok och med blicken följer raderna av svarta krumelurer, avkodar dem och börjar läsa, för att under en stund bli en annan. Det sker var kväll när en flicka kryper ner under täcket och tänder ficklampan, det händer en eftermiddag när en yngling drar sig tillbaka till svalkan i sitt rum eller till en grönskade lövsal under kastanjen i trädgården och läsandet blir hans gömställe, där han kryper in i andra världar, tar dela av andras liv och äventyr, må vara sjörövares, cirkusprinsessors, evangelister eller författares. Det sker i solsängen på stranden vid Medelhavet, i en hängmatta under björkarna vid sommarstugan, i länstolen, vid skrivbordet och det sker i Nationalbibliotekets vackra läsesal. Det är en händelse varje gång en läsare möter en annans röst och införlivar dennes berättelse i sin, gör nya erfarenheter i olika tider och platser, det sker varje gång någon lägger en ytterligare berättelse till sina och blir en annan.
Till sist finns det bara berättelser, vi är inget annat, och jag fortsätter att läsa Borges, fortsätter min vandring i labyrinten, i trädgården vars gångar förgrenar sig. Jag rider med gauchos på Pampas och strövar bort genom Palermokvarteret med järngrindarna mellan de låga husen utefter den oändligt långa förstadsgatan Ciudad de la Paz, där vi en gång i början av det nya årtusendet, i en trädgårdspaviljong, en danssal med väggar av speglar, försökte lära oss att dansa tango.