Litteraturvetenskap
Det är vinter i Provence.
Två marmorvita bergslejonhannar vaktar järngrinden vid 55 Boulevard Item i Tarascon.
– Alla hannar är djur, tänker jag och gör en cirkelrörelse förbi de hotfulla lejonen, som dock snart visar sig vara av marmor och således av symbolisk, för att inte säga poetisk natur mer än av livsfarlig och jag vågar hålla upp framför den snidade järngrinden. Ett tätt stålstaket av tunga plåtar, ciselerade med ägarens monogram omger fastigheten.
Jag noterar en olycksbebådande skylt på ena grindbladet: ”A Vendre”.
Den lilla villan är alltså till salu. I förstone förefaller det också vara tyst och stilla därinne men efter en stunds spänt lyssnande anar jag genom de stängda jalusiluckorna det dova ljudet av ett avslutande klubbslag.
Jag inser att en grupp herrar som kanske för en sista gång samlats i skuggan under det väldiga Baobabträdet (i själva verket en obetydlig krukväxt, inte högre än en ordinär vinflaska) har fattat ett beslut, kanske ett av de sista och mest ödesdigra.
Sammanträdet är i färd med att avslutas. Först klubbslaget och därefter någon som hostar tungt som för att dölja rörelse eller maskera bördan i en suck.
Jag hör stolsben skrapa mot stengolvet därinne i dunklet bakom de stängda jalusierna. Mötesdeltagarna skjuter stolarna bakåt och reser sig från det bastanta sammanträdesbordet. Ännu en döljande harkling tränger ut genom gardiner och jalusier.
De förtalade männens läsecirkel har haft sitt sista boksamtal. Ordföranden samlar ihop några av de böcker man än en gång har resonerat om. Först ställer han bort manualerna, urkunderna med de läsanvisningar som inte bara förklarar hur böckerna skall tillgodogöras, vad som är det rätta sättet att läsa, men också hur hela verkligheten skall förstås.
Liksom vid alla tidigare möten hade också denna sista gång de obligatoriska handböckerna från genuskursernas litteraturlistor, lämnat denna skara av äventyrare, hjältar och gentlemän utan att nämna det föredömliga hos dem, knappt ens notera deras existens för att hellre överge dem i förnekelse och glömska.
De får inte vara med, befinns inte vara värda en akademisk formulering eller annan eftertanke. Att nämna deras dygder främjar inte och har heller aldrig främjat någon akademisk karriär.
Av övriga ryggar och pärmar, bland de riktiga och älskade böckerna anas ett tummat exemplar av Eugene Sues följetongsroman Paris mysterier, som unge Olof Persson från Björkelund utanför Boden, har talat om inför studiekamraterna denna eftermiddag. Där finns också Lamartines Resa i Orienten och Fenimore Cooper indianberättelser tillsammans med andra reseskildringar och äventyrsberättelser direkt ur värdens rika bibliotek. Kvar på bordet ligger några av böckerna om – ibland också författade av – dem själva. Här finns berättelser om mod, oväld men också, och kanske särskilt om gentlemannaskap och godtrogenhet. Det är böcker som mötesdeltagarna märkligt nog skäms för och därför inte längre vill hävda, inte ens låtsas om.
Ordföranden Tartarin sedan generationer sprungen från Provence, en perifer Provins, är sålunda en lantis, därför inte olik nedtecknaren av dessa rader, den norrbottniske observatören, som liksom sin provinsielle kollega i södern också är smärttålig, pålitlig samt hederlig, dock långsam i tanke och tal.
Man lämnar ordföranden i en stunds ensamhet med sina sista bestyr. Med sänkt blick plockar han undan bläck, pennor och papper från sammanträdesbordet, samtidigt som han kastar en sista vemodig blick på sablar, gevär och andra jaktvapen som tillsammans med fredspipor och andra exotismer pryder väggarna i hans hus, medan delegaterna, hitkomna från världslitteraturens många fält, samlas i små grupper. Viskande språkar de med varandra.
Borta vid fönstret har Jan Andersson och Charles Bovary dragit sig undan och står lite för sig själva. De samtalar om kärleken; Jan om den kärlek som krönte hans älskade dotter Klara Fina Gulleborg till prinsessa och honom själv till Kejsare av Portugallien. Charles nämner kärleken till sin dotter Berthes i vilken han ser sin hustru Emma, kvinnan han älskade trots att hon både svek och bedrog honom i sin önskan att – med handböckernas madame de Beauvoirs ord – transcendera till kvinna genom att – som monsieur Flauberts berättat – om och om igen, till sig själv, stolt och förverkligat, kunna säga: ”Jag har en älskare”
Vid det andra fönstret står två riddare, arvtagare och efterföljare till såväl Amadis som Tristan. De säger inte så mycket, deras öden liknar varandra och de känner varandras saknad och sorg.
Mr Bond, den yngre av dem lider av en svår minnesförlust efter sitt sista nederlag och tjänar nu som fiskedräng i ett kvinnligt kollektiv på en ö i Japanska Sjön. Liksom sin äldre kollega, don Q har Bond – den kanske mest förtalade av dem alla – ägnat sitt liv åt att bekämpa onda trollkarlar och värna unga kvinnor och deras frihet. Den förre mest jungfrur, den senare snarare valkyrior och amazoner.
Ingen av dem lever emellertid upp till de manliga kraven om ”sträv, ofta hårig hud, rå lukt och grovhuggna drag”. Ingen av dem har heller ”besjälats eller nått fram till sin andlighet, sitt medvetande i kraft av sin erektion”. Kanske är det därför dessa herrar och gentlemän aldrig kunde räknas in i manligheten.
Mötet är avslutat, sammanträdesbordet avstädat och den store Tartarin från Tarascon, ordföranden och husets värd, kommer fram till de väntande deltagarna, som i enlighet med det sista klubbslaget snart ska ledsaga honom över floden till en förvisning på den andra stranden.
Tartarin den störste gentlemannen av dem alla, möss– och bergslejonjägaren, alpbestigaren och upptäcktsresanden, liksom sin idol och förebild don Q, har han velat mycket, men aldrig riktigt förmått. Han har också älskat mycket men alltid försmåtts. Nu har Tartarin nått slutet av sin bana och är tvungen att lämna sitt lilla hus (numera faktiskt ett konkursbo) under det väldiga Baobabträdet (i själva verket en obetydlig krukväxt, inte högre än en ordinär vinflaska).
Tre gånger har den provencalske gentlemannen, den verklige, men aldrig erkände rest ut i världen, först som djärv bergslejonjägare, därefter som dristig bergsbestigare och slutligen som oförvägen upptäcktsresanden. Lika många gånger har han återvänt för att godtroget firas som hjälte, dock ohörsam för löjet. Tre gånger har han taktfullt uppvaktat damer, men lika många gånger förvandlats från älskare till hanrej.
Nu är det dags för mannens sista resa. Vännerna ledsagar den arme, inte längre firade hjälten Tartarin till brofästet vid den östra flodbanken, där han skall anträda den ensamma marschen på den rangliga bron över floden Rhone till grannstaden Beaucaire på den andra sidan.
Vi, som också läst, vet att där på andra sidan skall den oförvägne Tartarin inom kort insjukna och dö.
Till skillnad från i det fria Tarascon härskar i Beaucaire de Svarta och som sin ledare och drottning har de valt en dam som heter Marie le Pen. Vid brofästet på den sidan står inte ett bergslejon, utan en galen svart tjur.
Mats Tormod
Fil. dr.
Att läsa, facklitteratur:
De Beauvoir: Det andra könet
Ambjörnsson: Mansmyter
Skönlitteratur:
Sue: Paris mysterier
Johnson: Romanen om Olof
Cervantes: Don Quijote
Fleming; Romanerna om Bond
Flaubert: Madame Bovary
Daudet: Romanerna om Tartarin