Att författaren är död är känt sedan länge. Det är väl också korrekt, när varken Homeros, Cervantes eller PO Enquist är kvar i livet. Värre är det att litteraturen som vi känt den också snart är död.
Buenos Aires bibliotekarie Jorge Luis Borges berättar i en novell om Pierre Menard och dennes projekt att skriva Don Quijote. Menard avsåg inte att dikta en ny Don Quijote, inte heller att göra en avskrift. Han ville skapa den ursprungliga texten, alltså arbeta fram sidor ur Don Quijote som sammanföll – ord för ord, rad för rad – med dem den sedan länge frånvarande Miguel de Cervantes skrivit.
Menards tilltag för tankarna till litteraturvetenskapens föreställning om en klyfta mellan text och författare, mellan närvaro och frånvaro, talande och svarslösa författare.
I dialogen Faidros hävdar Platon attskriften har ett stort fel, detsamma för övrigt som målarkonsten: ”frågar man dem om något för att få klarare besked om vad som menas, visar de sig svarslösa, stumma och ger inget besked.” Oförmögen att förklara sig, blir det skrivna, liksom det målade, oförklarligt, dess mening oklar.
I denna dånande tystnad öppnades emellertid en ny möjlighet; att i den frånvarandes ställe ha ett svar, påstå sig veta vad som menades.
Platons dialog Faidros är all texttolknings moder.
När det akademiska ämnet Litteraturhistoria tog sig ett nytt suffix i Sverige och blev Litteraturvetenskap övergavs de svarslösa författarna, för att akademin skulle erbjuda svar på frågan om vad som menades. Så inleddes åtskiljandet mellan författare och text. Texten blev objektet, närläsning metoden. T.S. Eliots The Waste Land skulle genom omläsningar och meditation avlockas sin djupare sanning.
Närsynthet visade sig emellertid otillräcklig och nya metoder skapades. Det började på 50-talet med Roland Barthes Mytologier, en serie ideologiskt skruvade betraktelser över kulturella uttryck. Med fria, överskridande tolkningar besvarades Platons fråga om vad som egentligen menades: ”Vilket material som helst kan helt godtyckligt ha försetts med en betydelse”, blev Barthes svar som förebådade hans essä Författarens död (1968) med slutsatsen att litteraturens mening inte skapas av författaren utan av läsaren: ”en texts enhet ligger inte i dess ursprung utan i dess destination”.
Att varje läsare är unik och själv tolkar sin läsning är självklart, men läsaren som begrepp är en abstraktion och en destinerad mening kan inte, som Barthes påstår, existera. Den abstrakte läsaren, textens destination, har i själva verket aldrig läst ett enda ord, än mindre funderat på dess mening.
Någon måste alltså träda fram och påta sig den destinerade läsarens roll. Så föddes en vetenskap om möjliga och omöjliga förståelser av text, en psykologi, sociologi och andra –logier med olika namn, med det gemensamma att ofta sluta på – ism
Den vetenskapliga frågan blev i bästa fall en sociologisk fråga om vem som läser, hur och när man gör det. Hur läser emanciperade män Madame Bovary? Hur trolösa älskare, olika läsecirkeldamer, frånskilda eller ogifta? Hur apotekare, strebrar, eller förälskade toffelhjältar? Och hur bortse från det unika i varje enskilt möte mellan författare, dennes skrift och läsare och samla allt detta till en allmängiltighet som förnekar författaren.
Det skulle emellertid bli värre. Med den fransk-algeriske filosofen Jacques Derrida fullföljdes åtskillnaden mellan tal och skrift. När ingen författare är kvar att besvara Platons följdfrågor, uppfattas texten inte längre som en pågående närvaro, kan inte förstås som en förlängning av skrivandets stund.
Skriften är emellertid fortsatt och evigt läsbar. Föräldralös, svarslös och avskuren från allt ansvar driver orden fritt på texternas ocean, kan ympas och sås, citeras, färgas och omfärgas av otaliga sammanhang och likt vildhavre spridas, för att gro som ogräs var som helst. Den itererbarhet som skapar detta lösdriveri gör fältet för tolkning obegränsat. ”Det finns inget utanför texten”, hävdade Derrida och förklarade skriften vara en maskin och språket en ocean av citat. Hans tidiga beskrivning av en citatmaskin som en robot, bekräftar författarens död, och konst och litteratur kan i fortsättningen framställas maskinellt i digitala citatfabriker.
Det började med översättarna.
Det seminarium som traditionsenligt inleder Sveriges Författarförbunds, de levande författarnas årsstämma, handlade våren 2018 om översättarsektionens oro inför de AI–baserade översättningsmaskiner som började spridas på nätet. Fem år senare konstaterade årets inledande seminarium att maskinen redan stulit hela oceanen av text, liksom att förlagslektörer, redaktörer, översättare och snart också elefanten i seminarierummet, årets stämmodeltagare snart är ersatta av diverse robotar.
Det som händer är oerhört, och diskussionen om Artificiell Intelligens och dess textrobotar är intensiv. Står vi inför mänsklighetens undergång, dess fullföljda självmord, eller kan vi tvärtom stå inför pärleporten till hälsa, välstånd och evigt liv, och kanske borde jag tacka AI som tolkar många fler punkter på mitt risiga EKG tusenfalt precisare än en samlad kår hjärtspecialister. Jag vet inte, och min fråga blir: vill jag överleva för att läsa Memingways Klockan klämtar åter eller Momeros Odyssevs seglar igen.
Världen går under, eller kanske inte, författarna blir arbetslösa eller låter sig reduceras till operatörer, men det oerhörda i detta, när författarna inte bara kallas frånvarande, utan faktiskt är det, är att skönlitteraturen som vi känt den, är dödsdömd. Föreställningen om författarens död och ett tomrum utanför texten blir verklighet i en litteratur utan författare.
Man håller hotet ifrån sig, möter det med ett slags godhjärtad överlägsenhet och menar att textrobotiserade berättelser blir dålig litteratur. Mottagandet av den novellbox från Novellix, som hittills publicerats är entydigt. Det beskrivs som nya eländiga noveller helt utan känslor och är fullkomligt förskräcklig, men man tillägger tröstande att riktiga författare inte behöver oroa sig, man är inte hotade. Och själv kan jag bidra men min reaktion på den första bild- och textgenererade barnboksprodukten Trisse Traktor, ett häfte som jag inte tror att ens DDR skulle velat kännas vid.
Den förödande kritiken fungerar som ett uppehållande försvar, en tröstande besvärjelse eller strutshärmande förnekelse. Man hävdar sin överlägsenhet genom att ifrågasätta maskinens känsloliv och intelligens; den kan ju bara citera, medan vi författare är unika med vår känslighet och kreativitet. Inte hotar den oss, och man glömmer att roboten är en jävel på att härma, och vi är ännu bara i år ett.
Självklart kommer robotens förmåga att kunna härma litteraritet, djup och egenart att öka och likt schackrobotarna överflygla sina mänskliga förebilder, också världsmästarna, på samma sätt som Deep Blue till sist slog Kasparov 50 år efter Alan Turings första schackalgoritm. Den lustiga tanken om ett gäng apor som med skrivmaskiner, slumpens och oändlighetens bistånd till sist skriver Shakespeares samlade verk är inte bara möjlig utan redan verklighet, med skillnaden att de oändliga citatens maskiner är oerhört mycket snabbare.
Påhejarna och framtidsföreläsarna manar författarna att inte oroa sig över att bli ersatta och lockar dem till att i stället ta hjälp av textrobotarna för att bli bättre och snabbare, och nå flera och större marknader. Man ska då erinra sig den stackars Raphaël de Valentin i Balzacs roman Chagrängskinnet som varje gång han tar hjälp av det magiska skinnet för ytterligare framgång ser hur det krymper och i samma mån förkortar hans liv. Och minns Gollum som tynade bort under härskarringens inflytande.
Litteraturen varnar; HC Andersens Näktergalen berättar om den Japanska Kejsarens utsökt juvelbeströdda och hyllade maskinfågel som kan härma skogens lilla gråa näktergal, men med sin mekaniska citatsång placerar döden på Kejsaren av Kinas bröst. Och jag erinrar mig glädjeropen inför det nät som skulle ena världen, göra sanning allmänt tillgänglig till fromma för demokrati och välstånd och ge fattig och rik en likvärdig röst. Hat och hot nämndes inte, inte heller Trump och gromning.
Proust beskriver sitt läsande som en samvaro, en vänskap, och om läsarna av På spaning efter den tid som flytt tänker han sig att: ”genom denna bok skulle jag ge dem möjligheten att läsa i sig själva”. Så frammanas den nya tidens förförfrämligande och avhumanisering mer raffinerat och hotfullt än all reklam för Metaverse och sexrobotar.
Författarens död och frånvaro är ett faktum och för de texttolkande litteraturvetarna finns snart inte bara ett hav av döda författares gamla texter att förklara, utan ett universum av nya författarlösa berättelser, som i likhet med alla de tidigare kan tolkas på de sätt Derrida, Lacan, Said, Freud, Marx och alla de andra har anvisat. Om man inte i stället inser att det var något ofärdigt med tanken om författarens obetydelse.
Tillbaka då till där vi började och bibliotekarien Borges hjälte Pierre Menard, som tog sig för att skriva Don Quijote 300 år efteråt. Vad kan vi lära av honom? Vad var hans metod? Var det apberget med skrivmaskinerna, slumpen och en oändlig tid eller den digitaliserade citatmaskinen? Nej, inget av detta, ty Menard, som Borges berättar det, hade förstått författarens betydelse, och hans första tanke var att, lära sig behärska 1600-talets spanska, återfå den katolska tron, kriga mot morerna, glömma Europas historia mellan 1602 och 1918 och sålunda bli Miguel de Cervantes.
Och därefter en följande och sista slutsats: Litteraturen, som vi känt den är död. Det går inte att hejda. Livsviktigt då att det gamla akademiska ämnet Litteraturhistoria med poetik återupprättas med alla dess författare, deras liv, tid och verktyg, och det är sannolikt bråttom.
Och om litteraturen: Den får bli handskrivna haikus, och romaner som Underwood– original, av risiga färgband, tummade ark, tippexade och signerade av de levande författarna i numrerade karbonkopior.
Mats Tormod