Handslaget
Det är inte första gången jag ser bilden av Kristersson och Erdoğans handslag. Olika redaktioner har emellanåt publicerat fotot för att illustrera mötet mellan de två männen och deras förment gemensamma projekt. I tisdagens SvD (17 jan), bildsätter fotot en oroande text om den hängda Erdoğan–dockan av Stina Oscarson. Bilden är en klassisk komposition av en välkänd situation, ett fångat ögonblick av makt, enighet och ömsesidig respekt.
Först nu, när jag återser bilden av de två stormännen uppmärksammar jag själva handslaget. En zoomning och närmare granskning lockar mig att googla och jag kan se att bilden publicerats i många varianter, alla från samma fototillfälle och alla med samma undertext.
Det är inget normalt handslag man ser. Inte heller är det Guds utsträckta finger med den livgivande handpåläggningen från Michelangelos Sixtinska Kapell man får i åtanke, när man i närbild skymtar Kristerssons hand som en hopkrupen, skyddslös duvunge fångad i Erdoğans omslutande näve.
James Bond, Ian Flemings brittiske hjälte som i ett tiotal romaner offrade sig för västerländska värden, för frihet och demokrati i Voltaires och Churchills anda, hade en säker metod för att göra en första bedömning av en främlings eller en ny partners karaktär. Handslaget avslöjade alltid – också för läsaren – om det var en skurk som introducerades i historien eller en vän.
En tillitsfull man, hederlig, ordhållig, varken med baktankar eller dold agenda, och absolut utan sliriga kopplingar till sovjetiska agenter känns genast igen i kraft av sitt torra, varma och fasta handslag. Som exempel kan nämnas CIA-agenten, amerikanen Felix Leiter och Bonds svärfar, korsikanen och den hederlige gangstern Marc Ange Draco. Dessa pålitliga män presenterade sig med varma och trygga handslag, till skillnad från skurkar som Goldfinger och psykopaten Blofeld, bägge med slappa, lösa och svettigt fuktiga handslag.
Så nu blir frågan: Hur skall vi förstå Kristersson och hans hopkrupna hand och Erdoğans näve med det om–fattande över-greppet?