Valet 2014

Inför valet 2014

H och ledan

Jag återläser Stig Claesons roman Om vänskap funnes, boken om Pär Rådström, och blir påmind om något jag inte ville glömma.

1981, när boken kom var jag chef i ett numera försvunnet byggkonsultföretag och hade ett visst ackvisitionsansvar. Vi var stora och kunde hålla några byggnadschefer och kommunalråd med säsongsbiljetter till hockeyns hemmamatcher. Det innebar att jag – som sista reserv – ibland måste följa med som sällskap och middagsvärd.

Det var en sådan kväll. H – jag kallar honom så – och jag hade ätit ”en köttbit” och fått en starköl. Kanske också något till kaffet. H var en timid och kunnig man. Vi hade varit kollegor på samma företag och kände varandra väl. Han visste att mitt hockeyintresse inte var stort, att jag alltså gjorde min plikt som beställare.

Det var ruffligt på isen, många smällar och slag. Publiken skrek och okvädade gästerna och H stötte mig i sidan, sa: ”Jaha du, Mats, idrotten förbrödrar”.

Vi log tillsammans åt ironin.

Någon stund senare, kanske var det nästa period, i ett underläge och efter ytterligare smällar ligger plötsligt en motståndarback livlös på isen. H reser sig upp, lyfter armarna och ropar: ”Hoppas han är skadad för livet, den jäveln.” Sätter sig sedan ner med en snopen min.

Det var detta återläsningen påminde mig om, att Rådström någonstans bland sina dagsverser i Expressen – så AIK:are han var – försökt beskriva obehaget i att stå på Råsunda och uppleva befrielsen i att skrika tillsammans med tusen gelikar.

Supporters och huliganer, kärlek och hat, bengaleldar och dråpslag, men kålsuparteorier – att våld är våld om än i färggranna dräkter – vill ingen gå med på och till slut ligger någon livlös kvar på asfalten.

Slas nämner detta, att Rådström en gång skrev om sitt författarskap att han lät ledan arbeta åt sig, ledan ”som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan”, den skräck varje hederlig människa känner över hur svindlande nära alla stup är. Det är därför man måste säga nej på ett tidigt stadium – må vara på en läktare eller i ett demonstrationståg – för att kunna fortsätta att hålla två motsatta, men möjligt giltiga, idéer i huvudet på samma gång och samtidigt bevara en förmåga att handla. Det är svårt, men ibland måste man faktiskt resa sig och gå istället för att sitta kvar i solen med kamraterna och dricka vin.

Men ledan är inte bara ett värn mot tro, ett det nödvändiga tvivlets credo. ”Inte mycket att erbjuda en ungdom men mer än en uniform är det”, må vara Firman Boys rånarluvor, ytterligheternas munkjackekåpor eller andra intoleransens gemenskaper och identiteter.

Det har kallats supervalår. Första steget är avklarat och vi vet resultatet. De vi trodde var mest EU–skeptiska vann på att tydligast av alla vara för överstatlighet och de gamla ja–sägarna ansträngde sig för att verka mest emot.

Nu drar det ihop sig till det riksdagsval som hittills har präglats av att ingen vill stöta sig och alla vill samma. De som ville sänka skatter, vill höja och de som inte ville sänka skatter, vill behålla sänkta skatter. Alla – också pacifisterna – är nu för ett ökat försvar. Och rörlighet är bra, på sätt och vis och inte. Det snos och slingras, man döljer korten i handen, svarar på annat än frågor och det farligaste, det värsta är att ingen tycks vänta sig annat.

Så skapas också en leda, den destruktiva leda som bär åt helvete. Det har vi också sett. ”När man är trött på att inte tro är allting frestelse”, menar Rådström; då gör fascismen entré. Ledan är också utsatthet, en ständig oro och osäkerhet; ledan får inte tillåtas att bli nihilism, inte bli cynisk. Då inbjuder demokratin till förakt och öppnar gärdsgården för allsköns rovdjur och våldsverkare. Franska Nationella Fronten får fler mandat i Europaparlamentet än hela Sverige. Och Sverigedemokraterna fick lika många som Folkpartiet. Och nu på Gotland vill alla göra upp med alla, men ingen säger om vad.

Ledan innebär inte att allt är egalt, den rymmer alltid ett krav på kritiskt ställningstagande, ett krav att använda sin frihet till val, bara inte att ersätta tvivel med tro eller illusion. ”Sedd på detta sätt, använd på detta sätt blir ledan inte en sjuka utan en friskhet.”

Vid sidan av Ledan som ingång till Rådströms författarskap nämner Stig Claeson också vännens förvåning över människornas kolossala förmåga att inte förstå vad som händer medan det händer. Det skulle bli temat för hans sista roman, den han sökte sitt sista år i grådiset vid västfronten, men inte hann skriva.

Snopenheten i H:s ansikte när han satte sig igen, var räddningen den gången. Vi lämnade läktaren innan matchen var slut. Den var ändå förlorad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *