Om arkitekten Ivo Waldhör

Om Ivo
Vid mitten av 60-talet var avståndet mellan konst och arkitektur – eller rättare, mellan konstnärer och arkitekter – ännu inte så stort. Den Göteborgsbaserade konsttidskriften Paletten under Folke Edwards redaktörskap publicerade gärna presentationer och kritik av sam– och framtida arkitektur. På den tiden förekom en diskussion om form, arkitektur och planering bland intellektuella och konstintresserade.

Sista numret av Paletten 1965 innehåller en lång bildessä, ”PM 66” av Anders Åman om utopins mening från Fritz Langs Metropolis till de japanska Metabolisterna. Numret före, Paletten 3/65 innehåller ett par presentationer av nya finska kyrkobyggnader vid sidan av en ingående analys av Arne Jacobsens formspråk. Där finns också en projektbeskrivning av den svensk–tyrolske arkitekten Ivo Waldhörs ”Den nya staden”.

På tre uppslag presenterar Ivo de idéer om den nya staden som han utvecklade under 50-talets sista år. Där visas de pyramidhus som både föresatte och möjliggjorde en hög exploateringsgrad och därför kunde bli gigantiska byggstenar för idéprojektet ”Stockholm – ett idéprojekt 1960”. Till det tidiga projektet hör också förslaget till bebyggelse vid Karlaplan i samband med tunnelbanebygget 1961. Det var också ett utställningsarbete, men mindre utopiskt.

Ivos vy över Strandvägen kan erinra om le Corbusiers 30-talsvision för Stockholms innerstad, men Ivo är lekfullare, inte så sovjetiskt auktoritär som Maître Corbu. På ett tredje uppslag i tidskriften redovisar Ivo tillsammans med konstnären och skulptören Lars Englund ett förslag till fasader av fiberbetong som ursprungligen visats på utställning på Moderna Muséer 1964.

 

Om Ivo

Ivo föddes i Bolzano i Italien 1931, blev diplomarkitekt vid Konstakademin i Wien hos Meisterklasse Clemens Holzmeister, flyttade 1956 till Sverige och en anställning hos Ivar och Anders Tengbom. Viktiga tidiga arbeten är detaljer kring gavelns strukturering på 2:a Höghuset (det enda av de fem med horisontell artikulering) och det provisoriska Vasamuseet. Lämnade Stockholm och den stora scenen för samtal om arkitektur och planering för provinsen Malmö och en anställning vid Lunds Tekniska Högskolas nya fakultet för Arkitektur, snart också en tjänst vid Malmö stadsbyggnadskontor, där han engagerades sig i den estetiska saneringen av gamla staden och flera av de såriga förortskvarteren, liksom i utvecklingen av det offentliga rummet med design av armaturer och andra detaljer i stadsrummet. Ivo fick och tog tillfälle att förhindra rivningar av betydelsefulla hus i Malmö bl.a. Hippodromen och Persiska palatset i Gamla staden, liksom också saluhallen och kulturmejeriet Lund. 1989 tog Ivo initiativ till och fick stöd för genomförande av det kollektiva planeringsprojektet BO 100 vid Monbijiougatan. Ivo var i många år engagerad i undervisning vid LTH, under en tid också tillförordnad professor. Kontinuerlig verksam som föredragshållare om arkitekturens läge och framtid i Sverige och utomlands.

 

Ivo har gett olika förklaringar till varför han hamnade i Sverige. Han har berättat om hur han under tidigt 50-tal, på en gata i Wien såg en SAAB 92 1950 års modell, och imponerades av ingenjörskonsten och designen. För en nydiplomerad arkitekt innebar Sverige också Sven Markelius och Vällingby och en lockande föreställning om ny form för en rättvis social ordning. Clemens Holtzmeister, Ivos läromästare och mentor, såg i Ivo en begåvning och skickade honom därför till sin välrenommerade svenske vän och kollega Ivar Tengbom för praktik och vidare utveckling.

Nyanländ till Stockholm från Wien sökte Ivo kontakt med kollegor, men språk– och kulturbarriärer den första tiden i Sverige försvårade mötet med kollegor för samtal om stadsbyggnad och arkitektur. Han drog sig i stället till konstnärer i tiden: det var tillsammans med dem de utvecklande samtalen om stad och form kunde föras, samtal som snart också blev utställningar bland annat tillsammans med skulptören Lars Englund.

Så kom de Waldhörska utopierna att formuleras i det tidiga 60-talet. Särskilt de höga pyramiderna vid Karlaplan väckte uppmärksamhet i den tidens media, i tidskrifter såväl som i kvällstidningar. Det var visionära bilder som syftade mot en annan syn på stad och arkitektur än den rådande.

Senare skulle jag se och förstå flera av Ivos envisa strävanden redan i dessa tidiga projekt. Det handlade i första hand om urbanitet. Ivo hade kommit till ett land och en stad bebodd av ”bönder”, väckelseförsamlingar och skogsmullar som nyss flyttat in och, ännu i sin andra generation, längtade tillbaka till brynens, kokkaffets och hästforornas värld.

Det finns en notering på en av bilderna i Karlaplansprojektet som lyder: ”Stadsplanering är ett gastronomiskt problem”. Det är en – nästan desperat – slutsats från en ung europeisk arkitekt som just anlänt från ölstugorna och Wienercaféerna till korvkioskernas Stockholm. Kvarterskrogen var knappast uppfunnen, annat än kanske som sjapp på Södermalm. Det saknades platser för möten och samtal.

De höga husen vid Karlaplan illustrerar också andra drag i Ivos arkitektur: det är den viktiga horisontalen som pekar mot människans mått, gatunivån som skall återkomma i mycket han senare ritar. Där anas också bergsbons erfarenhet av sambandet mellan höjd och dal, hur vertikal och horisontal hänger samman och hur viktigt det därför är att gestalta det höga husets möte med marken. Det är en viktigare arkitekturuppgift än krönets ornamentik.

Med de stora terrassbyggnaderna diskuterade Ivo också ett annat – ofta uppgivet – problem i den moderna bostadsarkitekturen. Det är konflikten mellan den med tiden alltmer industrialiserade produktionen och den fria och skapande människans rätt till ett eget uttryck.

Då handlar det om variabla byggnadselement, burspråk, tillbyggnader och framför allt frihet. Det är den boendes rätt att bygga vidare. Så ser Ivo till exempel att det projekt till Fotbollsstadion som han skissar för Fluminense FC i Rio kan bli en stomme, en grodd till ännu en favela, ännu en frivuxen stadsdel. Flumminense PC var för övrigt Oscar Niemeyers favoritklubb och denne tog med förtjusning del av Ivos arbete.

Ivo verkade i Sverige samtidigt med en annan invandrad arkitekt, Ralph Erskine.

Liksom Ivo hade Erskine en egen och tydlig penna, ett slags alfabete för form. Och liksom Ivo och många arkitekter av tidigare generationer ville också Erskine se ett socialt ansvar, rent av ett vapen i ritandet.

Tidigt knöt Erskine samman klimat och socialitet i stora urbana projekt. Som norrbottning kommer jag särskilt ihåg idéerna om den arktiska staden. Några av dessa idealprojekt blev också förverkligade i den mening att de helt eller delvis byggdes, men utan att avslutas så att någon utopi förverkligades. Svappaavaara några mil utanför Kiruna är ett exempel på en sådan storslagen vision, ett slags gåva från arkitekten till gruvarbetarna, en byggnad som snart blev obeboelig och därefter en ruin som slutligen revs. Arkitekten som samtidigt både scenograf och regissör fungerade inte.

Lyckligtvis blev inget av Ivos stora terrasshusprojekt förverkligade. De fungerade bättre som pedagogiska praktiker än scenografiska. Däremot blev det utopiska Bo 100 verklighet när Ivo tillsammans med 36 blivande hyresgäster fogade samman var och ens enskilda önskemål om lägenhetsutformning och fasadgestaltning för det egna boendet till ett gemensamt bostadshus, Det är fortfarande ett lysande och föredömligt exempel på en arkitektur i frihet.

 

Lärare

Mycket av allt det Ivo ritade blev aldrig byggt utan tjänade kanske i första hand som pedagogiska och/eller kritiska exempel och kanske är det särskilt hans pedagogiska gärning som skall nämnas.

Som lärare var Ivo på flera sätt – om inte fördömlig – så ett föredöme. Han hade en säker känsla för form, i det också ett eget formspråk, ett eget alfabet, en arkitekts hand, men en öppen som visade på de val som arkitektureleven borde våga ställa sig inför. Inte minst de etiska.

De åren och säkert än idag fanns hos arkitekturskoleeleverna (ofta nog också hos de äldre och verksamma kollegorna) en längtan, verkligen en strävan efter uppmärksamhet i en föreställning om att det var det faktiska måttet på framgång.

Runt årskurs tre eller fyra dök det alltid upp ett gäng – som regel killar – som trodde sig ha kommit på vad det krävdes för att bli en framgångsrik arkitekt. Övningsuppgifterna hos dessa unga män med framgångsdrömmar tenderade att bli allt mer spektakulära. Så fick vi i ritsalarna se nedgrävda hus eller alltför höga, gärna svarta med agressiva takete–former som om fasaderna höll på att falla samman. Där fanns också runda hus, sneda gavlar och rent av guldfärgade fasader.

Inget av detta vann stöd i Ivos kritik. Arkitekten skall vara i stadens, stadsbornas och de boendes tjänst. Att sprattla för publiken är ovärdigt.

”Min arkitektur skakar jag inte ur rockärmen och jag saknar den speciella sociala kompetensen som yrket kräver. Jag gillar inte sällskapsspel och jag förmådde inte att lära mig spela golf.

Dumt av mig som ville ha framgång i den dyraste av alla konster utan att lära mig konsten att dra fram stora kaniner ur tomma hattar.”

I Paletten–artikeln om 60–talsprojektet Den nya staden betonar Ivo paradoxalt det småskaliga i de stora byggnaderna. Varierade moduler med svängbara burspråk och rörliga skylights skall ge den enskilde boende verktyg för en egen gestaltning av det egna boendet, precis som Bo100, trettio år senare.

”Lägenheternas rörliga organ, ’ögat’, återspeglar den enskildes spontana handlande. Detsamma gör t. ex. en färgsättning som bestämmes av invånarna själva. Miljögestaltningen får alltså bli en manifestation av den enskildes handlingsfrihet.”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *