Eyvind Johnson i St-Leu-la-Foret

Novellsamlingen Natten är här

och Eyvind Johnsons författarskap

Jag söker Eyvind Johnson. Skeptisk till höviska formuleringar läser jag om, letar en annan ingång, söker bland sådant som är mindre uppmärksammat, för att finna något tydligt men försummat, ett sidoljus.

Johnsons centrala tema har sagts vara ”människan i tiden”, hans metod ”en vittskådande berättarkonst i frihetens namn”, allt enligt levnadstecknare och Nobelpriskommitté. Men är det verkligen bara för en insikt om historiens da capon man läser en olympisk Johnson. Är det enbart för det allmänna och härledda, hellre än det enskilda och erfarna, det stora i det lilla?

Vad var det egentligen han skrev om?

Frågan för mig till Parisförstaden Saint–Leu–la–Fôret och det höga hyreshuset i korsningen mellan landsvägen från Paris och stickvägen upp mot Montmorency–skogen.

Johnson hyrde en liten lägenhet på tredje våningen i hörnhuset. En tillfällighet hade fört honom hit. Sommaren 1927 skulle han och hans blivande fru besöka bekanta i näraliggande Saint–Prix, men vännerna var inte hemma så paret fortsatte genom skogen och kom så småningom fram till Saint–Leu. Där fanns en lägenhet ledig att hyra och redan efter ett par månader flyttade de ut från den bostad mitt i Paris där de installerat sig bara något halvår tidigare.

Slumpen hade fört dem till utkanten, men varför blev de kvar? Varför blev det Saint–Leu? Knappast för att Aase var gravid eller för att hissen i det nybyggda huset vid Rue Convention hade fastnat, men kanske för att Johnson förstod att det var i Saint–Leu han hörde hemma, anade att det var där han skulle bli författare. Idag hänger två porträtt i stora salen i rådhuset i Saint–Leu.

Det lilla och obligatoriska – ofta utbytta – är ett svartvitt fotografi av Frankrikes president. Det andra och större, den guldramade och högre hängande oljemålningen föreställer Eyvind Johnson.

Namnet, Saint–Leu–la–Foret, var tecknet; Leu är en gammal form för franskans Loup och betyder varg. ”Broder Varg i den öde skogen” kallar sig Johnson i breven till vännen Rudolf Värnlund. Så uttrycks ensamhet och utstötthet i Nietzsches anda: ett jag mot världen, kvinnor och förläggare, kritiker och redaktörer. När Johnson erinrar sig barndomen är det också med den sårade vargens smärta och en ylande övergivenhet:

Den som blev kvitt dessa minnenas nattmaror. De binda vingarna – nej det är sant, vargen är vinglös – men han har senor som skarpa knivar kunna skära av.

Om man kunde stå fri, utan bakgrund.

 

Senare skall vargnamnet återkomma som en identitet med särskilt Johannes Luipigis i Hans Nådes tid, men också som Den Helige Lupus, berättarens skyddshelgon i den allra sista romanen, Några steg mot tystnaden.

Saint–Leu–la Fôret, Skogens heliga varg, blev hans persona och plats och han berättar om den på olika ställen i författarskapet. I den självbiografiska romanen Tidens gång kallas staden Claires–Fontaines, ett ortnamn som återkommer och varieras i senare romaner, blir Grand–Fontaine i Några steg mot tystnaden, och slutligen också Sankt Lupus stad.

Vid sidan av romanernas skildringar återger Johnson minnen från tiden i Saint–Leu i bland annat samlingen Stunder, vågor, där det berättas om flytten, bröllopet och sonen Tores födelse. I flera sammanhang omtalar han den polska cembalisten Wanda Landowska som gav konserter i sin trädgård längre ner efter gatan. Han nämner springbrunnen i trädgårdsmuren vid grannhuset, den döende damens villa, där källvattnet porlar än idag. Det är Johnson som kursiverar och därför ska det bli just därifrån, från fontänen i muren vid korsningen, alldeles framför huset där Johnson bodde, som jag till slut väljer att betrakta författarskapet. Från springbrunnen i den döende damens trädgårdsmur.

Härifrån kommer tre berättelser om tre möten. Det är tre noveller, berättade i första person av ett tydligt berättarjag, en återberättare som naturligen får Johnsons stämma. Från olika håll pekar de mot kärnan i det blivande författarskapet. Det är tre noveller om svek, sviken– och övergivenhet.

Det var med noveller han började. Novellarvoden blev viktiga i inledningen av författarskapet och bland tidiga tidningspubliceringar finns en skatt av ännu outgivet material. Johnson försökte själv vid ett par tillfällen att samla tidiga noveller till en bok, men av olika skäl – förlagens och kanske egen skepsis – blev det inte av förrän år 1932, en tid efter återkomsten till Sverige, när Natten är här med de tre inledande berättelserna från Saint–Leu utkom på Bonniers. Det blev den etablerade författarens första riktiga novellsamling.

Natten är här innehåller 13 noveller, alla tidigare publicerade i svenska dagstidningar och tidskrifter undantaget den inledande novellen, ”Ett besök”, som skrevs särskilt för samlingen och kan därför ses som ett slags portalberättelse, ett anslag inte bara för samlingen Natten är här, utan för författarskapet.

Det är en enkel historia, rakt, faktiskt hårdkokt, berättad och med en tydlig moral.

”En kväll fick jag besök av en man som jag ofta sett i denna lilla småstad strax utanför Paris.” Så börjar det; berättaren får ett besök i det höga huset vid korsningen. En man, ”Han hette Henri”, stiger in i lägenheten på tredje våningen och slår sig ner och börjar prata. Han talar om kriget, men gör det på ett utmanande likgiltigt sätt. Det visar sig att besökaren har upplevt alla helveten från Marne till Somme och Verdun, men tycks trots det oberörd, kallsinnig. Återberättaren störs av indifferensen i besökarens prat om kriget och provocerar med frågor

– ”Hur jag kände mig? Det var obehagligt förstås. Och det var förfärligt arbetsamt, smutsigt och påkostande. Jag var en smula förkyld, hade snuva och feber.”

Besökaren tycks inte ha något ärende och liknöjdheten besvärar och återberättaren försöker få iväg honom. Frågar hånfullt:

”– Var det inte många som fick tandvärk också. Och skoskav?”

Till slut är det som om besökaren förstår att frågorna handlar om det fruktansvärda han antas ha upplevt och han anstränger sig för att förklara. ”Han mulnade och nu fick hans röst en övertygande klang:

– Allt det där som man upplevde där ute, ser ni, hade jag upplevt förut. Det var inget nytt för mig.”

Det visar sig att besökaren bott i berättarens lägenhet. Nygift hade han flyttat in strax före kriget med sin unga hustru, men när allt ännu var nytt, livet ett löfte, just den dag kriget bröt ut, avled hans älskade plötsligt och han gick ut i kriget som en av de allra första. ”Det onda som kunde hända mig hade redan hänt förut!”

Minnet drabbar honom i lägenheten: att bli fråntagen den man älskar just när löftet om liv, om närhet och gemenskap skall infrias är allt det onda som kan hända en människa. Döden är det största sveket och motivet blir något som senare återkommer, blir det som berättas gång på gång i romaner som följer och är en förutsättning för många av Johnsons gestalter; det är Olof Perssons svikenhet, och Johannes Krilons, men också Odyssevs.

I de två följande novellerna i samlingen från Saint–Leu, ”Dolorosa” och ”I skogen”, varieras svekmotivet. Den förra handlar om Lejontämjaren B som redan som barn övergavs av sin mor, den döende damen i grannhuset, och nu, inför hennes sista tid, återkommer för att hämnas. Modern har låtit honom förstå att han skall vara glad att hon inte tog bort honom när han var ett foster, så oönskad var han. Hon säger honom att han har förstört hennes liv och att hon hatar honom som hon hatade hans far. Tonen i novellen om modern som förskjuter sin son är nedrig.

Den tredje novellen från Saint–Leu, ”I skogen”, berättar en enkel, nästan lättsamt skruvad historia – en Maupassant – om en löpsk och otrogen hustru och vad sådant leder till i form av skottlossning och någon jakthunds död.

Dessa destruktiva kvinnoporträtt är karaktäristiskt för författarskapet, men nedtagande och föraktfulla kvinnobilder, från en tid när kvinnoföraktet var ett naturligt inslag i arbetarlitteraturen, kan ses som något futilt och förväntat, en marginalnotering. Så har det också setts och lästs, och därför av hänsyn ofta ignorerats. Generade har kritiker och litteraturvetare besviket tittat åt ett annat håll. De negativa kvinnobilderna i de tre novellerna visar sig emellertid återkomma i författarskapet och ska inte ignoreras. De är typiska och har en innebörd, är ingen marginalitet utan kan visa sig vara vägvisare in i författarskapet.

Ett svek gestaltas tidigt som en kvinna, hennes död, uppbrott eller otrohet, må vara Antonia Berr i den tidiga Minnas, Lyda Redabeck eller Svea Frid i Grupp Krilon, liksom också Penelope i Strändernas svall, men temat vidgas och snart inses att sveket lika väl kan vara mannens.

Redan i de noveller som följer på de tre inledande i Natten är här utvecklas och varieras temat om svek. I ”Glada dagar” berättas om den nygifte mannen som bedrar sin fru och därför förlorar henne och barnet i en drunkningsolycka, i själva verket ett självmord. ”Tobias eller Den nya spartanen” handlar om idealisten som sviker sina ideal och ”Sömn” om barndomens mörka svek, den mobbade kamraten som lämnas att drunkna.

En sista och avslutande del av Natten är här, ”Skymning–gryning”, innehåller ett knippe noveller med motiv från antiken. Temat om svek och övergivenhet utvidgas och fördjupas till att handla om svikna ideal, livets ironier och gudarnas onåbarhet och indifferens.

Svek och besvikenhet blir centrala motiv också i de stora romanerna. Johannes Krilon, en av Johnsons mest betydande gestalter är, liksom kamraterna i hans krets alla på olika sätt formade av svek och övergivenhet. Själv blir Krilon också en svikare, en som överger.

En viktig skillnad dock: De såriga kvinnoporträtten hos Johnson liknar inte misogynin hos de samtida kollegorna Ivar Lo Johansson och Jan Fridegård att göra, inte heller sexismen hos Artur Lundkvist. Johnsons kvinnor är i själva verket starka och självständiga, inte sällan ensamma företagare. Det är kvinnor att beundra och respektera. Penelope har möjligen inte väntat de tjugo åren så troget på sin otrogne make och gråter inte av glädje – som hos Homeros – när han kommer hem, utan snarare av förtvivlan, men tillsammans med amman Evrykleia och deras kvinnokollektiv har hon i hans frånvaro drivit godset Ithaka mer framgångsrikt och lönsamt än någonsin Odyssevs själv.

Det svek – denna sårskorpa – Johnson återkommande klöser i, handlar om något annat än simpel kvinnlig otrohet: det är det stora sveket, själva livets svek. De löften, livet ställde ut, blev förväntningar som inte infriades.

Det är de brustna löftena om ett liv i den närhet och gemenskap, som Johnson låter kvinnorna representera. Löftet om ett liv med samband och intimitet, det att vara älskad och själv få älska, dras undan och försvinner i ett dråpslag. Sådan är skrivmaskinsförsäljaren Henris erfarenhet och lejontämjarens B:s. Döden är det största sveket, men där finns också modern som vänder sig bort, trohet som skall svikas, förhoppningar som inte infrias, ideal som överges.

Tredje delen av Romanen om Olof, Se dig inte om, slutar med att Olof erinrar sig kvinnorna han mött. Han vill glömma det som lämnat honom besviken, för att bara spara minnet av drömmen och löftet, av pigan i handelsboden som en gång när barndomen tog slut, mötte hans blick och tittade rakt in i honom. Hon gav honom en strut karameller och i detta också en bild av det goda livet. Henne skall han alltid komma ihåg; hon som till slut blivit en skuld, löftet som inte infriades. ”Men dej ska jag komma ihåg, alltid, du som böjde dej fram och tittade in i mej för länge sen i en handelsbutik.”

Det är det onda som kan hända en människa, att löftet om tillhörighet sviks. Det händer gång på gång och är grunden för den manliga pessimism som klingar genom författarskapet. Den som övergivits lär sig att överge. Den som svikits kan också svika. I avgrunden mellan skrivmaskinsförsäljarens förlorade tillhörighet, livet som inte fick en chans och Lejontämjarens krav på upprättelse för moderns svek utspelar sig en del av författarskapet.

Johnson lämnar alltid spår. I artiklar, föredrag, kritik och intervjuer kommenterar han gärna sitt författarskap och redogör för avsikter, uppger källor, antyder ledtrådar. Någon gång kanske också villospår.

I januari 1967 höll Johnson ett föredrag vid Sveriges klassikersförbunds årsmöte. Det handlade något om resor i Grekland och Italien, men mest om läsefrukter med tyngdpunkt på Homeros och Odyssén. Han går igenom litteraturen kring den homeriska frågan, berättar om allt han studerat inför Strändernas svall och Moln över Metapontion, också något lite om Hans Nådes tid.

Det som emellertid väcker uppmärksamhet är att han tidigt, lite i förbigående, också nämner något om bakgrunden till ett par av de avslutande novellerna i Natten är här.

Orsaken till att jag åtminstone för en kort tid kände mig nöjd med den boken var att den innehöll några sagor eller vad det bör kallas med forngrekiska motiv, bl a en rätt fantastisk historia om själva Homeros.

Homeros verk var inte främmande för mig. Men källan till en av novellerna eller sagorna var Abbé Barthelémys bok Anacharis den yngres resa i Grakland i medlet av fjerde seklet för vår tideräkning (till Ungdomens tjenst i Sammandrag utgiven af J.H. Meynier, 4:e svenska upplagan i svensk översättning utgifven i Stockholm 1826). När jag skrev de sagorna kände jag en frihet som knappast förr – världen blev större, tyckte jag, den fick en djupdimension som aldrig tidigare, jag kunde lättare stiga ner, stiga in, stiga uppåt i det förflutna – så kändes det – ett litet tag.

 

Det finns ett par saker värda att notera i blockcitatets första stycke. Johnson erkänner en viss belåtenhet med Natten är här : ”åtminstone för en kort tid kände mig nöjd med boken”. Det är ett yttrande från en författare vars kännemärke, när han talar om sig själv och sitt verk, är överdriven anspråkslöshet. Ett karaktäristiskt exempel: Nu var det 1914 kallade han en medelmåttig bok.

Det andra man kan notera är att Johnson använder begreppet ”sagor” när han talar om berättelserna i samlingen. Sagoformen är Johnsons metod att berätta om det svåraste, det mest smärtsamma. Han prövade den tidigt i Herr Clerk, vår mästare med bland annat berättelsen om ”De tre kaptenerna” som handlade om svek och nödvändigheten, men också faran i att återberätta det. Metoden fulländas med inskotten i varje del av Romanen om Olof. I samband därmed utvecklar han också ett resonemang om sagorna i ett efterord till romanen. Senare i en artikel i ”Vintergatan” beskriver han berättargreppet som: ”Ett motgift mot minnen som ännu bär gift i sig är sagan: den lögn som är närmast sanningen.”

Det kan alltså finnas anledning att ge Natten är här en viktig plats i utvecklingen av författarskapet, något han vågade erkänna, en bok att vara nöjd över.

Nå, vad handlade då detta om?

Jean-Jacques Barthélemy, fransk filosof och skönande under 1700–talet, skrev Voyage du jeune Anacharsis en Grèce, 1788, som blev ett av de populäraste uttrycken för nyklassicismen under århundradets sista decennium, senare också en förebild för flera efterföljare och imitationer.

Boken, en till reseberättelse förklädd bildningsroman, berättar om den unge skyten Anacharsis den yngre och hans rundresa i Grekland under den grekiska antikens storhetstid. Boken fungerar som en encyklopedi för det vid tiden växande intresset för antiken och Anacharsis låter oss under sin resa möta platser, människor och berättelser från antiken: genom besök på teatrar och i bibliotek också flera av de stora filosoferna och författarna.

Det är tydligt att Johnson har låtit sig inspireras inte bara av bilder och miljöer från resorna och landskapen utan också av konkreta skildringar. Man kan nämna närheten mellan beskrivningar om livet i Sparta och novellen ”Pan mot Sparta”, liksom man kan följa Homeros vandring från vikarna vid Ithaka, över Etolien och Thessalien, mot Olympen och Pierien i norr i den avslutande novellen ”En man i Etolien”.

Det blir emellertid något annat – något intressantare och möjligen viktigare – som blir det verkliga fyndet när jag följer Anacharis och Johnsons väg genom Arkadien:

Vår ledsagare stadnade nedanför en liten backe, hvilken de visa för främlingar, och Mantineesare, som gingo der omkring, sade till oss: I hafven hört talas om Penelope, om hennes sorg, hennes tårar, och i synnerhet om hennes trohet; veten, att hon tröstade sig öfver sin mans frånvaro med älskare, hvilka hon hade dragit till sig; att Ulysses, vid sin hemkomst, körde henne utur huset; att hon här slöt sitt lif: och se här hennes grav.

 

Vid Anacharsis sida stöter alltså Johnson på det som skall bli ett tematiskt stråk i hans stora roman Strändernas svall 15 år senare. Kanske har han mött tanken om Penelopes otrohet i James Joyce Ulysses, med här bekräftas inte bara att hustrun inte väntade så troget på sin make, utan också att det finns en grav, att hon därför kan läsas och förstås som en människa som levt, lidit och gått bort och inte bara som ett mytiskt kvinnligt väsen.

När Johnson senare tar sig an projektet låter han sålunda Penelope tänka sig en annan framtid än den Homeros gav henne, en annan än väntan.

Hon gör det när hon väver sin väv:

Du kommer att välja en av dem. Redan nu sysslar tanken med den du ska välja. Du väljer honom varje natt i din tanke. När du tänker på dem så låter du kanske skytteln gå fortare än du själv tror.

När hon tänker på att det kan vara hennes makt och förmögenhet friarna vill åt, så väver hon saktare med lugn behärskning, men när hon minns att de åtrår henne och vill ligga vid hennes sida och göra barn med henne, då måste hon besinna sig för att inte skynda på.

Och kanske är det inte bara i sitt sinne hon har prövat friarna:

Vad hade Penelope en gång på det sextonde året, i friarperiodens början gett Antinoos, den unga, den starka, den energiska? Var det mer än ett läppberörande?

Ja, vem vet hur en halvänka, en maka till en långvarigt bortrest man kan känna det i sin kropp när årets förnyelsedofter kommer i luften och det luktar manlig, fullt kompetent ungdom i närheten? Vad hade Evrymakhos, charmören fått av henne? Var det mer än ett läpparnas berörande med läppar, ett hudens, mannahudens mot kvinnohudens?

 

Det finns ingen hemkomst, inget lyckligt slut. Sådan är Johnsons pessimism och han fick den bekräftad i Mantinea i Arkadien när Anarcharsis visade honom den förvisade otrogne Penelopes grav på fastlandet.

Natten är här har ett motto som hämtats från ett samtal med den belgiske vännen och kollegan André Baillon: ”Natten är här – och över Europa. Må den gå! Må epoken trots allt bli vacker! Och författarna? Man måste alltid tala om sig själv! Då får man fram sanningen.”

Johnson återkommer ofta till detta, att den egna erfarenheten är sanningens källa: ”Vi pratar om väsentliga ting, om oss själva”, låter han berättaren i novellen ”Dolorosa”, säga om sitt möte med Lejontämjaren. Att berätta är nödvändigt: det är ett credo som på olika sätt återkommer i novellerna. Besökaren i den första novellen ”Ett besök” representerar berättandet; han är skrivmaskinsförsäljare och i den följande novellen är det ett träd som återberättar historien om ett språng, som också är författarblivandet. I samlingens tredje novell handlar det om att locka fram sanningen, att som en guldgrävare vaska byskvallret för att finna kornen av en berättelse.

Det blir logiskt att den sista novellen i samlingen ”En man i Etolien” handlar om en skydd och illa sedd daglönare i antiken, en ensamvarg och rapsod.

En återberättare som vänder tillbaka mot norr.

”Han var en bedragare och en fylltratt ändå till dess han i Melibosa blev av med andra ögat också. Då vandrade han, en blind man, mot norr. Det sades om honom, att han fick god sångröst sedan han blev blind. I Pierien kallades han Homeros.”

Postat 21 juni, 2015 21 juni, 2015 Lämna en kommentar på Novellsamlingen Natten är här och Eyvind Johnsons författarskap

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *