Om arkitekten Ivo Waldhör

Om Ivo
Vid mitten av 60-talet var avståndet mellan konst och arkitektur – eller rättare, mellan konstnärer och arkitekter – ännu inte så stort. Den Göteborgsbaserade konsttidskriften Paletten under Folke Edwards redaktörskap publicerade gärna presentationer och kritik av sam– och framtida arkitektur. På den tiden förekom en diskussion om form, arkitektur och planering bland intellektuella och konstintresserade.

Sista numret av Paletten 1965 innehåller en lång bildessä, ”PM 66” av Anders Åman om utopins mening från Fritz Langs Metropolis till de japanska Metabolisterna. Numret före, Paletten 3/65 innehåller ett par presentationer av nya finska kyrkobyggnader vid sidan av en ingående analys av Arne Jacobsens formspråk. Där finns också en projektbeskrivning av den svensk–tyrolske arkitekten Ivo Waldhörs ”Den nya staden”.

På tre uppslag presenterar Ivo de idéer om den nya staden som han utvecklade under 50-talets sista år. Där visas de pyramidhus som både föresatte och möjliggjorde en hög exploateringsgrad och därför kunde bli gigantiska byggstenar för idéprojektet ”Stockholm – ett idéprojekt 1960”. Till det tidiga projektet hör också förslaget till bebyggelse vid Karlaplan i samband med tunnelbanebygget 1961. Det var också ett utställningsarbete, men mindre utopiskt.

Ivos vy över Strandvägen kan erinra om le Corbusiers 30-talsvision för Stockholms innerstad, men Ivo är lekfullare, inte så sovjetiskt auktoritär som Maître Corbu. På ett tredje uppslag i tidskriften redovisar Ivo tillsammans med konstnären och skulptören Lars Englund ett förslag till fasader av fiberbetong som ursprungligen visats på utställning på Moderna Muséer 1964.

 

Om Ivo

Ivo föddes i Bolzano i Italien 1931, blev diplomarkitekt vid Konstakademin i Wien hos Meisterklasse Clemens Holzmeister, flyttade 1956 till Sverige och en anställning hos Ivar och Anders Tengbom. Viktiga tidiga arbeten är detaljer kring gavelns strukturering på 2:a Höghuset (det enda av de fem med horisontell artikulering) och det provisoriska Vasamuseet. Lämnade Stockholm och den stora scenen för samtal om arkitektur och planering för provinsen Malmö och en anställning vid Lunds Tekniska Högskolas nya fakultet för Arkitektur, snart också en tjänst vid Malmö stadsbyggnadskontor, där han engagerades sig i den estetiska saneringen av gamla staden och flera av de såriga förortskvarteren, liksom i utvecklingen av det offentliga rummet med design av armaturer och andra detaljer i stadsrummet. Ivo fick och tog tillfälle att förhindra rivningar av betydelsefulla hus i Malmö bl.a. Hippodromen och Persiska palatset i Gamla staden, liksom också saluhallen och kulturmejeriet Lund. 1989 tog Ivo initiativ till och fick stöd för genomförande av det kollektiva planeringsprojektet BO 100 vid Monbijiougatan. Ivo var i många år engagerad i undervisning vid LTH, under en tid också tillförordnad professor. Kontinuerlig verksam som föredragshållare om arkitekturens läge och framtid i Sverige och utomlands.

 

Ivo har gett olika förklaringar till varför han hamnade i Sverige. Han har berättat om hur han under tidigt 50-tal, på en gata i Wien såg en SAAB 92 1950 års modell, och imponerades av ingenjörskonsten och designen. För en nydiplomerad arkitekt innebar Sverige också Sven Markelius och Vällingby och en lockande föreställning om ny form för en rättvis social ordning. Clemens Holtzmeister, Ivos läromästare och mentor, såg i Ivo en begåvning och skickade honom därför till sin välrenommerade svenske vän och kollega Ivar Tengbom för praktik och vidare utveckling.

Nyanländ till Stockholm från Wien sökte Ivo kontakt med kollegor, men språk– och kulturbarriärer den första tiden i Sverige försvårade mötet med kollegor för samtal om stadsbyggnad och arkitektur. Han drog sig i stället till konstnärer i tiden: det var tillsammans med dem de utvecklande samtalen om stad och form kunde föras, samtal som snart också blev utställningar bland annat tillsammans med skulptören Lars Englund.

Så kom de Waldhörska utopierna att formuleras i det tidiga 60-talet. Särskilt de höga pyramiderna vid Karlaplan väckte uppmärksamhet i den tidens media, i tidskrifter såväl som i kvällstidningar. Det var visionära bilder som syftade mot en annan syn på stad och arkitektur än den rådande.

Senare skulle jag se och förstå flera av Ivos envisa strävanden redan i dessa tidiga projekt. Det handlade i första hand om urbanitet. Ivo hade kommit till ett land och en stad bebodd av ”bönder”, väckelseförsamlingar och skogsmullar som nyss flyttat in och, ännu i sin andra generation, längtade tillbaka till brynens, kokkaffets och hästforornas värld.

Det finns en notering på en av bilderna i Karlaplansprojektet som lyder: ”Stadsplanering är ett gastronomiskt problem”. Det är en – nästan desperat – slutsats från en ung europeisk arkitekt som just anlänt från ölstugorna och Wienercaféerna till korvkioskernas Stockholm. Kvarterskrogen var knappast uppfunnen, annat än kanske som sjapp på Södermalm. Det saknades platser för möten och samtal.

De höga husen vid Karlaplan illustrerar också andra drag i Ivos arkitektur: det är den viktiga horisontalen som pekar mot människans mått, gatunivån som skall återkomma i mycket han senare ritar. Där anas också bergsbons erfarenhet av sambandet mellan höjd och dal, hur vertikal och horisontal hänger samman och hur viktigt det därför är att gestalta det höga husets möte med marken. Det är en viktigare arkitekturuppgift än krönets ornamentik.

Med de stora terrassbyggnaderna diskuterade Ivo också ett annat – ofta uppgivet – problem i den moderna bostadsarkitekturen. Det är konflikten mellan den med tiden alltmer industrialiserade produktionen och den fria och skapande människans rätt till ett eget uttryck.

Då handlar det om variabla byggnadselement, burspråk, tillbyggnader och framför allt frihet. Det är den boendes rätt att bygga vidare. Så ser Ivo till exempel att det projekt till Fotbollsstadion som han skissar för Fluminense FC i Rio kan bli en stomme, en grodd till ännu en favela, ännu en frivuxen stadsdel. Flumminense PC var för övrigt Oscar Niemeyers favoritklubb och denne tog med förtjusning del av Ivos arbete.

Ivo verkade i Sverige samtidigt med en annan invandrad arkitekt, Ralph Erskine.

Liksom Ivo hade Erskine en egen och tydlig penna, ett slags alfabete för form. Och liksom Ivo och många arkitekter av tidigare generationer ville också Erskine se ett socialt ansvar, rent av ett vapen i ritandet.

Tidigt knöt Erskine samman klimat och socialitet i stora urbana projekt. Som norrbottning kommer jag särskilt ihåg idéerna om den arktiska staden. Några av dessa idealprojekt blev också förverkligade i den mening att de helt eller delvis byggdes, men utan att avslutas så att någon utopi förverkligades. Svappaavaara några mil utanför Kiruna är ett exempel på en sådan storslagen vision, ett slags gåva från arkitekten till gruvarbetarna, en byggnad som snart blev obeboelig och därefter en ruin som slutligen revs. Arkitekten som samtidigt både scenograf och regissör fungerade inte.

Lyckligtvis blev inget av Ivos stora terrasshusprojekt förverkligade. De fungerade bättre som pedagogiska praktiker än scenografiska. Däremot blev det utopiska Bo 100 verklighet när Ivo tillsammans med 36 blivande hyresgäster fogade samman var och ens enskilda önskemål om lägenhetsutformning och fasadgestaltning för det egna boendet till ett gemensamt bostadshus, Det är fortfarande ett lysande och föredömligt exempel på en arkitektur i frihet.

 

Lärare

Mycket av allt det Ivo ritade blev aldrig byggt utan tjänade kanske i första hand som pedagogiska och/eller kritiska exempel och kanske är det särskilt hans pedagogiska gärning som skall nämnas.

Som lärare var Ivo på flera sätt – om inte fördömlig – så ett föredöme. Han hade en säker känsla för form, i det också ett eget formspråk, ett eget alfabet, en arkitekts hand, men en öppen som visade på de val som arkitektureleven borde våga ställa sig inför. Inte minst de etiska.

De åren och säkert än idag fanns hos arkitekturskoleeleverna (ofta nog också hos de äldre och verksamma kollegorna) en längtan, verkligen en strävan efter uppmärksamhet i en föreställning om att det var det faktiska måttet på framgång.

Runt årskurs tre eller fyra dök det alltid upp ett gäng – som regel killar – som trodde sig ha kommit på vad det krävdes för att bli en framgångsrik arkitekt. Övningsuppgifterna hos dessa unga män med framgångsdrömmar tenderade att bli allt mer spektakulära. Så fick vi i ritsalarna se nedgrävda hus eller alltför höga, gärna svarta med agressiva takete–former som om fasaderna höll på att falla samman. Där fanns också runda hus, sneda gavlar och rent av guldfärgade fasader.

Inget av detta vann stöd i Ivos kritik. Arkitekten skall vara i stadens, stadsbornas och de boendes tjänst. Att sprattla för publiken är ovärdigt.

”Min arkitektur skakar jag inte ur rockärmen och jag saknar den speciella sociala kompetensen som yrket kräver. Jag gillar inte sällskapsspel och jag förmådde inte att lära mig spela golf.

Dumt av mig som ville ha framgång i den dyraste av alla konster utan att lära mig konsten att dra fram stora kaniner ur tomma hattar.”

I Paletten–artikeln om 60–talsprojektet Den nya staden betonar Ivo paradoxalt det småskaliga i de stora byggnaderna. Varierade moduler med svängbara burspråk och rörliga skylights skall ge den enskilde boende verktyg för en egen gestaltning av det egna boendet, precis som Bo100, trettio år senare.

”Lägenheternas rörliga organ, ’ögat’, återspeglar den enskildes spontana handlande. Detsamma gör t. ex. en färgsättning som bestämmes av invånarna själva. Miljögestaltningen får alltså bli en manifestation av den enskildes handlingsfrihet.”

 

Ambjörnsson, Bond och ideologiproduktionen

Något om läsare och predikanter samt
en anekdot om James Bond.
Ett kapitel ur
Don Q Tartarin och James bond
– om män jag läser om

Jag intresserar mig alltså för läsning, särskilt manlig, något som jag tror har försummats när damernas har intresserat mera och därför reglerat en aning.
Nå, i samband med detta, gjorde mig Nina Björk i sin Sireners sång , som jag tidigare nämnt, uppmärksam på följande från den också tidigare nämnde Ronny Ambjörnsson självbiografi Mitt förnamn är Ronny. Där berättas om hur den unge Ronny med Rachel Cromptons Bill–böcker hade upptäckt inlevelsens tjusning och däri mötet med andra om än fiktiva figurer och deras världar. Inlevelsen hade gett kontakt med tidigare okända sätt att se och uppleva verkligheter. Sådan är också läsandets gåva.
Mer problematiskt visade det sig alltså senare bli för litteraturstudenten när denne fick listor med romaner att studera, sådant som ansågs läsas mest av damer och därför var laddat med känslor och drömmerier, i detta alltså underförstått att sådana är damerna, det är detta som skiljer dem från män; känslosamheten. Sentiment och pjosk kunde undergräva manligheten och hotade därför att förvandla läsaren: ”till ett slags neutrum i könslig bemärkelse, varken man eller kvinna”. Ambjörnsson anslöt sig därmed till åklagaren i målet mot Gustave Flauberts roman Madame Bovary, som varnade för att ”Konstens språk är ett språk som vädjar till våra lägre böjelser. Den fatala påverkan som fantasin har på sinnena är speciellt farligt för kvinnor, som är särskilt utsatta för dess lockelse. Men även män kan bli feminiserade av litteratur”.
Som en bekräftelse på detta kan man i paradoxens eller dekonstruktionens maner nu erinra sig Tartarins fåfänga när han skrudade sig inför jaktresan till lejonen i Afrika,  Den unge Ambjörnsson menade att romanläsning hotar manligheten och en man skall hålla huvudet kallt, läsa analytiskt och produktivt. Hellre facklitteratur och på ett manligt vis och Ambjörnsson berättar om hur han redigerade sin litteraturlista, ”strök all skönlitteratur och fördubblade den litteraturhistoriska texten, ett tilltag som förskaffade mig många poänger på seminarierna”. Mer referat, rapporter och tabeller än fantasi, alltså.

Det som ovan – i Bovary–sammanhanget – kallas ett kvinnligt sätt att läsa kan naturligtvis likväl vara manligt. Madame Bovary har i Don Quijote en föregångare, som alltför innerligt förläst sig på riddaren Amadis de Gaulas och andras eskapader. Nyss mötte vi också den med Madame Bovary samtidige Tartarin, som tvivelsutan förläste sig på äventyrsromaner. Om romanläsandet i hans fall ledde till feminisering eller maskulinisering må vara osagt. Var nog trots allt mest till glädje, tror jag, även om det tycks som om också manlig läsning kan föröda sinnen, något man utan tvekan ansåg inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i början av 1900–talet när kampen mot Amadis sena efterföljare, ”smutslitteraturens” Nick Carter, Nat Pinkerton och andra ungdomens förförare inleddes.
Vilken flitigt läst, analyserad och därefter förklarad litteraturens hjälte skulle man idag – långt efter Don Q, Emma B och Tartarin – välja att studera i detta sammanhang? Vem förför både läsare och predikanter och lockar fram såväl sanna som falska profeter, både läsare och predikanter?
Det finns förstås många, flera av dem är också rykande aktuella, men jag väljer den hjälte vars liv och äventyr jag själv, med inlevelse och utan att skämmas, slukade under unga och formbara år. En hjälte som liksom Don Quijote ägnade sig åt att bekämpa onda trollkarlar och samtidigt skydda och älska kvinnor och göra det på ett manligt och chevalereskt vis.
Och gärna med stil. Det kunde ha varit Nick Carter, men jag menar Bond, James Bond.

Ian Fleming

Jag tänker mig att den före detta brittiske tjänstemannen vid den engelske underrättelsetjänsten, sedermera gamängen Mr Ian Fleming visste något om riddarromaner och manlighet.  Som medlem i den brittiska UD–societeten blev Fleming vid ett tillfälle bjuden till middag hos den unge John F. Kennedy, nyss installerad i Vita Huset. De kom i samspråk och Fleming avslöjade för Kennedy att han hade en idé om hur denne skulle kunna göra sig av med Fidel Castro. Kennedy blev förstås intresserad och Fleming delgav honom sin plan: U.S.A. skulle låta bekantgöra att man funnit vetenskapliga belägg för att skägg drar till sig radioaktivitet. Varje man som lät skägget gro riskerade att själv bli radioaktiv, därefter också steril. Ju vidlyftigare skägg desto större risk. När Castro nåddes av dessa rön skulle han omedelbart raka av sig skägget och därmed förlora sin manlighet, snart också all makt.
Kennedy skrattade gott åt den bisarra planen och lovade att läsa några av Flemings böcker. När den unge presidenten senare fick frågan från en reporter om vilka böcker han brukade läsa svarade Kennedy att han gärna kopplade av tillsammans med James Bond. Detta ledde omedelbart till att Flemings romaner hamnade på bestsellerlistorna vilket fick Hollywoods intresse för Bond att vakna. 007 blev snart en framgångsrik filmhjälte och utlöste den Bondfeber som sedan dess får sina skov.
När den engelske författaren Kingsley Amis, en av ”de unga arga” senare tog sig före att undersöka böckernas Bond och därmed också agentens bibliotek visade det sig inte oväntat att någonstans i Bonds bokhylla mellan några Raymond Chandler, Rex Stout och ett par Paddy Trevor – den senare en gång beskriven som en korsning mellan Indiana Jones, James Bond och Graham Greene – fann han också John F. Kennedys Studier i mod.
Som senare skulle framgå av M:s dödsruna över Bond hade han i sin hylla också några romaner om sin namne, agenten Bond, med ”dessa fantasifulla och ytterst romantiserade skildringar av denne utomordentligt framstående medborgares insatser för samhällets bästa”. Det var en serie agentromaner som uppgavs ha författats av en vän och kollega till James Bond och som alltså fick honom att likt den gamle don Quijote läsa om sina egna äventyr, i sanna såväl som falska versioner.
Efter att ha passerat Eton, gjort en lyckad sportslig karriär och därefter en misslyckad militär, hamnade Fleming i den brittiska säkerhetstjänsten. Erfarenheter från tjänsten tillsammans med minnen av några förfarna kollegor gav stoffet till romanerna om den brittiske agenten James Bond. Den första Casino Royale kom 1953. Fleming var då 45 år. Efter Man lever bara två gånger, 1964, den sista han själv gav ut, i vilken både författaren och M tog avsked av Bond, blev det tyvärr, efter såväl Flemings som Bonds död, ännu en bok, en dålig, egentligen ett utkast, Mannen med den gyllene pistolen, först publicerad som följetong i en herrtidning. Bond kom inte till liv igen, men Fleming dog av ansträngningen innan han avslutat den återupplivning det han aldrig velat påbörja och änkan övervägde att stämma Playboy för makens bortgång.
Mannen med den gyllene pistolen från 1965 är en struntbok, en död, knappt återupplivad Bond, beställd av Playboy Magazine, utgiven av dåliga rådgivare i halvfärdigt skick efter Flemings död. Berättelsen var över och den sista boken tillhör i själva verket inte berättelsen om Bond, utan bör ses en del av den då redan inledda medieringen och med den en reducering av figuren Bond, precis som också Don Q bliev återberättad av ”de där låtsasförfattaren från Tordesillas som har vågat eller kommer att våga skriva om min tappre riddares bragder med sin vulgära och illa vässade strutsplym”, som den sanne Don Q:s berättare skriver på sista sidan av berättelsen om riddaren från la Mancha.

Män bland andra män

Att Bond idag har blivit en ikon beror sannolikt på framgångarna hos de Bond–filmer som avlöste romanerna. De första romanerna blev filmer som låg förhållandevis nära originalberättelserna: Åskbollen utvecklades parallellt som filmmanus och roman, utgiven 1961, men inspelad först 1965.
Senare och med allt mer nyskrivet material har filmerna och deras hjälte avlägsnat sig från Flemings skapelse på samma sätt som till exempel Martin Beck och hans kollegor från Sjövall–Wahlöös romaner har förenklats i manusfabrikernas uppföljningar. Här är det emellertid läsning som intresserar, inte remediering, och jag håller mig alltså till Flemings böcker från 50– och det tidiga 60–talet med den ursprungliga berättelsen, den som börjar 1955 i casinot i Royale–les–Eaux någonstans i Normandie och slutar med dödförklaring och glömska på den lilla japanska ön Kuro i Sydkinesiska sjön.
På samma sätt som berättelserna om Don Quijote, De Tre Musketörerna, eller varför inte Frank Hellers hjälte Herr Collin, bildar berättelserna om James Bond en sammanhängande fabel, där äventyren avlöser varandra, samtidigt som hjälten utvecklas och går mot sitt öde. Don Q överger sin identitet som vandrande riddare för att istället bli poet och herde, men dör innan han gett sig ut på betesmarkerna. Bond förlorar sin identitet som kringresande agent och blir en enkel fiskardräng utan minne och jag tänker mig att det finns ett samband mellan Cervantes och Fleming, dessa skildrare av manlighetens bördor, en linje från spanjorens kraftfulla inledning av sina berättelser, invokationen: ”Sysslolösa läsare!” till Flemings beskrivning av sina läsare i hans alltför modesta summering av sitt författarskap: ”Jag har varit sysselsatt med att få intelligenta, oförvillade ungdomar i alla åldrar att på tåg, i flygplan och i sängen vända blad”.
Inget ont i det, tycker jag och det finns i eftermälet av dem bägge en antydan till varning för de förledande berättelserna om dem. M skrev en dödsruna i Times och nämnde serien populära böcker om namnen James Bond, ”en legendarisk figur, inte minst i den utländska pressen”. M avslutade sitt minnesord med ett omdöme: ”Som ett bevis för den ringaktning som dessa böcker möter inom departementet kan jag nämna att inga åtgärder hittills vidtagits mot författaren eller förläggaren.”
Samma konflikt mellan berättelse och verklighet kommer till uttryck i Cervantes slutmening:
”– min ena önskan har ju varit att väcka folks avsky för riddarromanernas alla tokiga och lögnaktiga historier, som tack vare min sanna Don Quijote redan har börjat snubbla över sig själva och förr eller senare ska falla platt till marken”.

Bemötandet

Till mottagandet av James Bond hör en kritisk upprördhet inte olik den som mött andra hjältar, må vara Nick Carter eller Sherlock Holmes. Provocerade av publiktycket upprördes det puritanska England över den sexuella lössläpptheten, liksom också allmänt över trivialiteten hos spionlitteraturen. Liknande reaktioner dök också upp i svenska tidningar när filmernas Bond också här kom att aktualisera de bakomliggande romanerna. I januari 1965 publicerade Gösta Bengtson i Sydsvenskan en serie artiklar om den nya spiongenren och gav då Bond-böckerna stor uppmärksamhet och hävdade att det finns ett värde i den misstro mot makten som romanerna underförstår, menade Bengtson:
”Om det här i min redogörelse insmugit sig en gillande ton så är det meningen. Jag tror inte bara att denna skräckblandade misstro mot dem som har makten och mot den förfärliga makt de har [- – -] är central i den politiska thrillerns framgångar; jag tror också att det på det hela taget är en bra sak.”

Ett par av tidens stora författare engagerade sig också i saken. I mars 1965 skrev den bittre Sven Delblanc i Aftonbladert under rubriken ”James Bond har rektorns tillstånd att busa” om Englands perverterande public-schoolsystem med sitt kvinnohat och stjärtsmiskande. Efter att ha förfasat sig i ett par spalter avslutar Delblanc:
”Jag tror att det är ganska meningslöst att förfasa sig över Flemings böcker. Han skapar inte behov, han exploaterar behov som redan finns. Bond inkarnerar vår dröm om ett tillstånd av moralisk anarki, där vi fritt kan leva ut drifter och aggressioner utan individuellt ansvar för medmänniskor.”

Per Olov Enquist är i Svenska Dagbladet betydligt mer positiv, i alla fall mer överseende: ”Kanske är det antydningarna om vilka bra böcker han skulle ha kunnat skriva som gör Ian Flemings romaner viktiga och intressanta”.  Enquist ansluter sig därmed delvis till den engelske författaren – en av den ”unga arga” – Kingsley Amis och dennes Fallet James Bond som i Bond ser någon som berättar om oss och vår tid.
Enquist menar att Bond visar det vi fruktar, men inte ser, och avslutar:
”Bond gör det åt oss: genomskådar, gör tydligt det vi inte ser [– – –]. Det är kusligt avslöjande självporträtt vi gör, vi som inte vågar visa oss själva. Men Bond vågar. Han berättar ju bara en saga om oss.”

Romanerna om Bond har också varit föremål för flera betydligt grundligare analyser. För det fortsatta väljer jag tre sinsemellan mycket olika: de är en författares, en litteraturvetares och en idéhistorikers. Skilda synsätt och divergerande förförståelser, men kanske också olika syften blir tydliga.
Den analys som till en början intresserar är och var den nämnda Kingsley Amis studie Fallet James Bond från 1965. Det är en av de första och innebär en grundlig genomläsning av alla romanerna. Därefter ska Umberto Ecos kortare men uppmärksammade essä, ”Berättarstrukturerna hos Ian Fleming”, från samma år hållas fram, ett litteraturvetenskapligt föredöme.
Det sista exemplet på läsesätt som nog mer än de tidigare syftar till den kritiske läsarens framträdande, en önskan om att stiga fram och förklara, får bli Ronny Ambjörnssons studie av Bond i Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer från 1990. Då kommer vi lustigt nog också tillbaka till en punkt där vi började och det handlade om faran med att läsa romaner.
Tanken med granskningen av de olika analyserna är att försöka se hur tre olika temperament, representanter för tre discipliner, möjligen också tre ideologier, tre självbilder, uppfattar och återberättar historien om James Bond.  Bonds representativitet som man – förebild eller måttstock – antas vara manifest och resonemanget handlar därför inte enbart om hur manligheten hos Bond framställs utan också och kanske mer om vilka förhållningssätt eller attityder allt detta framkallar.

Kingsley Amis

Det är med kärlek och respekt som Kingsley Amis läser sin Bond i studien Fallet James Bond. Amis bejakar en innerlig läsning och hans sätt att identifikatoriskt läsa om Bonds eskapader ger analysen drag av försvarstal. Den vid tiden – också i Sverige genom till exempel Sven Delblanc – aktuella kritiken av romanernas karaktär av kiosk– vålds– porr eller ”smutslitteratur” inte olik kampanjen mot Nick Carter och andra, avfärdas av Amis. Bond är flera klasser bättre, en blivande klassiker, menar Amis.
Grundtanken i hans analys är att Bond är som oss, är som du och jag och Amis väljer att förstå begreppet agent som representant. Agenten är ställföreträdande och formeln blir: ”Under denna djävulskt skickliga förklädnad till banktjänsteman döljer sig den oförskräckte hänsynslösheten hos en 00999.”
Under mottot: ”Jag är inte som andra män”, inbjuds vi till verklighetsflykt. Och – när vi nu tänker efter – vem vill egentligen det?  Inte heller Bond vill vara en Medelsvensson, vill inte tas för en av dem som kommer åkande i en Ford Popular eller en liten Morris. Han är inte vanlig, liksom vi läsare ibland inte heller vill vara det, när vi liksom min far och hans bröder på vindsrummet i skolan i Ängesbyn, eller likt den unge Marcel i trädgården i Combray, drar oss undan i berättelsen och för en stund får tänka oss lite mer framgångsrika, samtidigt missförstådda, aningens mer särskilda och mer lika en Byronhjälte, eller vad det nu blir och låter en timme rymma månader och år och  vindsrummet en undervattensvärld.
Bond är en man vi känner igen från andra berättelser om modiga män: han är likt Don Q och Tartarin också en förebild för sig själv, men till skillnad från några av sina föregångare håller sig Amis studerade hjälte närmare en medelväg mellan fantasi och verklighet.  Den hemlige agenten besitter imponerande förmågor i många manliga grenar; han kör bil nästan som ett racerproffs, hanterar en kortlek nästan som en magiker och skjuter nästan alltid prick. Eskapistiskt dagdrömmeri – som det förstås handlar om – förutsätter dock stöd av något trovärdigt och varje enskild färdighet kan i sig – menar Amis – därför verka fullständigt resonabel. Om vi tränade skytte eller kortkonster lika intensivt som Bond gör, skulle vi nog också kunna närma oss den nivå som krävs av en secret service–agent i någon av dessa discipliner. Inte i alla kanske, men så tänker vi inte. Vi tänker: nästan.
Vid tiden för Amis Bond-studier förfasade man sig – någon gör det säkert fortfarande – över Bonds sexuella segrar. Amis räknar och kommer fram till att globetrottern Bond själva verket tar varsamt hand om en flicka per utlandsresa, förvisso inte mer än vilken välbärgad, någorlunda attraktiv ungkarl kan tänka sig över en dryg tio–årsperiod. Vi föreställer oss att det skulle vi också kunna klara av, att vi nog alltså också kunde vara nästan som han.
Bond klär sig elegant, ungefär som vi nog också skulle vilja klä oss och i ibland också gör. Han kör fina bilar och har ett Rolex Oyster armbandsur. Det är det många som vill ha och några äger med skamsen stolthet också en Rolex–kopia. Bond tänder sin cigarrett med en exklusiv tändare, dock inte en Dunhill av guld utan en oxiderad Ronson Electronic. En sådan hade jag också, men en rostfri, på den tiden vi rökte. Och läste Bond utan att skämmas.
Det är mycket varumärkesnämnande i romanerna – verkliga och fiktiva – och Amis utreder det han kallar Fleming–effekten. (Roliga exempel ur Åskbollen: Bastuaggregatet vid kuranstalten är konstruerat av Medikalischer Maskingebau G.m.b.H., Franziskanerstrasse 44, Ulm, Bayern och Shertel–Sachensberg–systemet tillämpas för första gången för civilt bruk i Disco Volante som byggts av Leopold Rodrigues i Messina) Detta nämnande av ting, av varu– och bilmärken ger en underhållande läsning och fungerar utmärkt för Amis som tids– och karaktärsmarkörer.
I sin studie går Amis kapitelvis igenom situationer och typer i romanerna. Bondbrudarna beskrivs med alla före– och efterträden. Förutfattningar avvisas och Flemings förmåga att ingående och trovärdigt skildra en ung kvinna visas med porträttet av Vivienne Michel, berättar–jag i 007, älskade spion, en riddarroman tydligt i Amadis de Gaulas efterföljd.
Amis analyserar skurkarna liksom de mönster efter vilka de konstrueras men också de fördomar som kommer till uttryck. Det handlar om allt från torra och fasta handslag till röda ögon, bulgarer och Hwanh–hai–koreaner. Flera magplask redovisas, men också några höjdpunkter.
Amis citerar Flemings omdöme om sig själv: ”Jag har varit sysselsatt med att få intelligenta, oförvillade ungdomar i alla åldrar att på tåg, i flygplan och i sängen vända blad.” Så får man inte säga om det egna skapandet om man ska få en välförtjänt respekt, menar Amis och ger relief åt författarskapet genom att istället hänvisa till hur ett bottenläge i genren kan se ut och citerar därvid otryckbara stycken ur Mickey Spillane.  Fleming är bättre och skall enligt Amis ses vid sidan av Conan Doyle, Jules Verne och Rider Haggard.
Ian Fleming har satt sin prägel på den handlingsfyllda, spännande berättelsen bringat den i samklang med vår egen tid, gett den en styrka och intensitet som kommer att vinna honom läsare när alla protester mot hans eventuella skröpligheter har glömts. Han efterlämnar inga arvtagare.

Den sista meningen är kanske sann i en vidare bemärkelse. Amis avslutade sin bok om Bond för 40 år sedan, när pojkar liksom unga män fortfarande kunde kura ihop med en bok i handen tillsammans med en författare och hans hjälte, när författaren inte helt och hållet ersatts av kommittéer som – efter ”författarens död” – i allt högre tempo adderar sinnesstimuli vid varandra i något populärt skärmspel eller en storfilm utan auteur.

Umberto Eco

Umberto Ecos essä, ”Berättarstrukturen hos Ian Fleming” (1966) är samtida med Amis bok. Liksom Amis jämför Eco Flemings hjälte med Spillanes och andras i genren, men till skillnad från sin föregångares ofta apologetiska ton är Eco systematisk och i huvudsak värderingsfri. Det blir en intressant och mer strukturerad analys.
Liksom Amis, men med tydligare systematik, går Eco igenom karaktärer, värden och företeelser i romanerna. Han kartlägger och förtecknar ett drygt tiotal delelement beskrivna som fasta motsatspar av roller och värden och visar hur de konstrueras och blir tydliga byggstenar till romanerna. Exempel på sådana polariteter: Bond–Den Onde, Kvinnan–Bond, Prakt–Brist, Plikt–Uppoffring etc.
Med stöd av en strukturalistisk analys beskriver Eco romanerna som serier av utfall i dessa olika motsatspar, följder av spelsituationer där läsaren i förväg inte vet när Bond slår Den Onde, Uppoffring övervinner Plikt eller Kvinnan mästrar Bond. Av dessa motsatspar – moduler med antingen positivt eller negativt värde – konstrueras romanerna som sekvenser av ”drag” efter ett återkommande händelseschema som för Eco alltid börjar med ett utspel av M och Bonds uppdrag, fortsätter till Bonds seger över Den Onde och slutar med hans förlust av Kvinnan.
Ecos analys erinrar starkt om den ryske litteraturvetaren Vladimir Propps klassiska dissekering av ryska folksagor i ”Undersagans transformationer” från 1928, men där finns i Ecos analys också referenser till de medeltida berättelserna om riddaren Amadis de Gaula och hans kumpaner liksom till modern fantasy. Det är liknande scheman och berättelserna om agenten James Bond framstår i det sällskapet som en serie moderna folksagor, som åter handlar om detta, att en man måste ge sig ut och rädda världen från onda trollkarlar.
– genre

Eco sätter Flemings romaner i sitt genremässiga sammanhang. De illusionsskapande tricken och berättelsestrukturerna avslöjas och vi lär något om denna manliga genre av riddarromaner och äventyrsberättelser och dess berättartekniker. Läsaren liksom författaren visas respekt. Eco kallar berättelserna om Bond ”en lyckad maskin för underhållning, ett resultat av högt uppdrivet narrativt hantverk.”
Vid sidan av sin undersökning av berättarstrukturerna i romanerna diskuterar Eco också Flemings litterära teknik och ton som han kallar både déjà vu och kollage och hävdar inflytande från sjutton– och artonhundratalet. Han hänvisar till Byron, Gotiska romaner och till slut också Robbe–Grillet och den ”nya franska romanen” med dess detaljerade beskrivningar av ting och miljöer. Eco blottlägger hur läsarens identifikation skapas med hjälp av långa detaljerade beskrivningar om något redan känt; det kan vara en cigarrettask, en bil, lustkänslan av att lägga in en växel eller läsa en restaurangmeny. Så smickras vår uppmärksamhet och orienteras mot det välkända, de eftertraktade tingens och skeendenas värld, medan det osannolika – hos Fleming ofta Science Fiction–artade – reduceras till få sidor och en underförstådd blinkning inför fantasterierna. Som också Amis uttryckte det; det kända och vanliga är eskapismens nycklar.
Eco sammanfattar romanerna som vore de postmoderna texter, ömsom hög– ömsom låglitterära, samtidigt ”midcult” och kitsch. Någon litterär originalitet vill Eco inte tillskriva Fleming utan ser honom som en skicklig eklektiker. Eleganta passager blandas med klichéer i varierade stilnivåer. ”I den mån som Flemings verk medger en införstådd och skeptisk läsning, framstår det som en lyckad maskin för underhållning, ett resultat av högt uppdrivet narrativt hantverk; i den mån som de kan få några läsare att känna en rysning av privilegierad poetisk emotion, är den en manifestation av Kitsch.”
En stunds eskapism kan alltså tillåtas, kanske till och med uppmuntras. Eco varken försvarar eller moraliserar över Bonds göranden och låtanden. Han uppträder i god mening som en litteraturvetare genom att förklara hur det är gjort och föreslår några källor och andra influenser.

Mannen i Malmö

Den ryske litteraturvetaren Michail Bakhtin utvecklar begreppet kronotop, som den särskilda och konstnärligt gestaltade ömsesidighet som råder mellan tid och rum för att med begreppet som verktyg särskilja och karaktärisera olika romangenrer. Det visar sig – inte helt oväntat – att den kronotop, som är karaktäristisk för den klassiska riddarromanen också är giltig för Bond–romanen. Det är särskilt de typiska brytpunkterna i tidsflödet, där plötsligt lagbundenheten bryts och händelserna tar en oväntad och oförutsägbar vändning: ”Man väntar sig det oväntade och man väntar bara på det oväntade. Hela världen underställs kategorin’plötsligt’, den underbara och oväntade slumpens kategori”. Och slumpen har allt det underbaras och hemlighetsfullas lockelse som ”personifieras av goda och onda féer, goda och onda trollkarlar, den lurar i förtrollade dungar, slott osv” och visst blir det lätt att erinra sig alla Bond–skurkar, –brudar, konstiga slott, gömställen, förgiftade skogar och träsk.
Riddarromanernas hjältar liknar inte varandra, Lancelot liknar inte Parzifal, Parzifal inte Tristan och Tristan inte James Bond. De är inte hjältar i enskilda romaner utan i cyklar, berättelser om följder av bedrifter från ynglingaår till mognad, triumf, nederlag och slutligen död, just som den ursprungliga berättelsen om Bond. Med sina bedrifter prisas hjältarna, samtidigt som de också prisar andra, sin länsherre, sin dam, för Bond blir det Drottningen, hans chef, amiralen M och den älskade hustrun Teresa di Vicenzo och till slut också hans vårdare Kissy Suzuki och kanske några till.
”Hjälten är ’hemma” i denna värld (men inte i sitt eget land); han är lika underbar som denna värld: hans ursprung är underbart, underbara var omständigheterna vid hans födelse, barndom och ungdom, underbar är hans fysiska natur osv. Han är kött av denna underbara världs kött, ben av dess ben, och han är dess främste representant.”
I den mån Eco lägger ett genusperspektiv på berättelserna om Bond handlar det i första hand om att placera dem i en lång tradition av riddarepos och folksagor.

Ronny Ambjörnsson

Tjugofem år efter Amis och Eco, mer översiktligt och en aning mindre kärleksfullt har Ronny Ambjörnsson läst sin Bond inför ett avsnitt i Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer från 1990. Det blir ett mer mytifierande sätt att läsa och från en position mer skild och mer genus– eller artfrämmande från Bond, mer ovanifrån men också mer självförnekande.
Ambjörnsson bok från 1990 var tidig i sin genre. Manlighetsforskningen var ännu inte formulerad och boken är istället sprungen ur kvinnoforskning och särskilt det kvinnohistoriska seminariet vid idéhistoriska institutionen, Umeå Universitet och man anar ett tilltal riktat mot seminariedeltagarna.  Mansmyter, liten guide till manlighetens paradoxer kunde tyckas inaktuell för det resonemang som jag försöker föra, men boken kom i en delvis omarbetad utgåva på annat förlag år 2001, då med den uttryckliga ambitionen att bidra till den nya manlighetsforskningen.
Den mest uppenbara skillnaden mellan de två utgåvorna är att kapitlet om James Bond som avslutade den första versionen, inleder den nya. Också förordet är något reviderat, men själva texten om Bond är i stort sett densamma. Några svårförståeliga formuleringar, liksom olyckliga slarvfel har strukits, andra återstår.  Att författare och förlag anser att boken fortfarande har aktualitet framgår av att ännu en utgåva – denna gång elektronisk – lanserades år 2014.

– Bond som stil och ting

I stället för att likt Amis förstå yrket agent som ställföreträdare väljer Ambjörnsson att förstå begreppet som försäljare; det är språkligt möjligt, men innebär en tydlig skillnad i läsart, en glidning i värdering, kanske också i förförståelse. En agent är en som säljer ”sin stil och sitt budskap som handlar om att världen är ett kasino, där majoriteten av människor utgörs av motspelare och där medspelarna aldrig är annat än tillfälliga kumpaner i en för stunden kul kombination”.
I det Eco – med referenser till Propps studier av folksagor – ser som berättelsernas konstruktion, en spelmatris av parvisa uppgörelser mellan skilda personer och motstridiga värden, fogade till varandra i varierade kombinationer, väljer Ambjörnsson att i själva berättartekniken se ett spel, ett budskap: berättelsernas spelliknande matris uttrycker en moral om världen som ett kasino och vår agent som en försäljare av stil och ting.
Nämnandet av maskiner, bilmodeller, namn och varumärken – verkliga eller fiktiva – uppfattas då enbart som uttryck för en programmatisk ytlighet, en tidens upptagenhet av stil. Idéhistorikern vill eller kan inte se det lättsamma i Medikalischer Maskingebau G.m.b.H. vid Franziskanerstrasse 44 i Ulm eller poesin i den en hel sida långa utläggningen i Åskbollen om vad bilden på Players–cigaretternas paket egentligen handlar om.
Bond kör en Bentley Mark II Continental, men det är ett krockskadat vrak som han låtit rikta och därefter byggt om till en cabriolet. Beskrivningen av bilen har en kärleksfull ton, men inte värre än den jag hört hos en arkitektkollega med ett Porschevrak som vunnit midnattssolsrallyt 1963 eller den jag hört hos min granne, traktorkusken i Sandnäset, som har uthuset fullt med Volvo PV 444 i olika grader av glans. Bilar är kära objekt för pojkar och några män och Ronny Ambjörnssons tidiga favoriter var enligt självbiografin Mitt namn är Ronny de amerikanska vrålåken Buick och Studebaker, men särskilt en långsträckt Hudson. Pojkar gillar sådant och skall väl inte förakta sig själva för det.
Personligheter kan beskrivas med ting. Lite roat och som ett exempel noterar jag att Janne, huvudpersonen i Lars Gustafssons roman från 2012, Mannen på den blå cykeln, cyklar på en ”blå cykel av märket Svalan, tillverkad hos Nymans verkstäder i Uppsala och försedd med skäligen blankslitna ballongdäck”. Romanen har en undertitel, Drömmar ur en gammal kamera och så småningom får vi veta att kameran är en Brownie från 1920–talet. Vi tycker det är roligt med fakta – och för den delen fikta – och ibland kan det skapa tillit. Med hjälp av Flemingeffekter karaktäriserar författaren och ger samtidigt sken av att veta vad han pratar om. Jag tänker mig att Fleming har samma rättigheter som Gustafsson.
Och vad är det förresten Bond drömmer om efter fullgjort uppdrag? Jo, en stor portion Bolognese, spagetti med köttfärssås och en billig Chianti. Det gjorde jag också, när jag efter en jobbig arbetsdag nätt och jämnt hunnit hämtat ungarna på dagis och skulle laga middag.
Att nämna stil, ting och deras namn kan nog vara ett uttryck för det Marx kallade reifikation, men behöver kanske inte vara så belastande som underförstås och redan Don Q bekymrade sig för övrigt också för skicket på sina vapen och sin rustning och funderade i fyra dagar på vilket namn han skulle ge sin häst för att rangordna henne vid sidan av Alexander den store Bukefalos och El Cids Babieca. Det blev Rosinante.

Stil är väl något som vi alla får dras med, kanske gärna gör och är väl knappast något som gör Bond till vare sig en sämre eller bättre man. Några väljer rundbågade glasögon, en annan svarta solglas. Det är inte bara James Bond som är medveten om sin stil. Vi kan erinra oss med vilken medvetenhet Don Q väljer sin apparition inför sin första expedition där särskilt kasketten blir viktig. Än värre är det med Tartarin som inför sin jaktexpedition till Sahara ikläder sig:
#Vida, pösande byxor at vitt lärft, liten, åtsittande jacka med metallknappar, ett rött bälte om livet, bar hals och på huvudet en väldig chechia (röd mössa) med fladdrande blått band av storslagen längd. Vidare två tunga gevär, ett på vardera axeln, en stor jaktkniv i bältet, på magen patronväska och vid sidan en revolver, som dinglade fram och tillbaka i sitt läderfodral. Så såg han ut.”

Charles Bovary försöker återvinna kontakten med den döda Emma genom att uppträda så som hon skulle ha velat ha honom. Det blir blankskinnsskor, vita halsdukar och kosmetik i hår och mustascher.  Den unge Ronny själv brottas med bilderna av Rock Hudson, Burt Lancaster och alla de andra och använder alla pengar han tjänade på loven till att köpa kläder för alla roller han vill spela. Inträdeskortet hette stil. Och gör det kanske än.

Att söka efter fadern

Ambjörnsson tolkar Bond i sin tid och miljö. Det handlar om det framväxande konsumtionssamhället, kvinnofrigörelsen, det kalla kriget och det brittiska imperiets nedgång.
Efter vad jag måste uppfatta som en översiktlig genomläsning av några Bondböcker – för övrigt ”en ganska så trälig läsning” – tillskriver idéhistorikern Bond ”ett viktigt utrymme” i modern manlig mytologi. Agenten ska förstås som en karaktäristisk infallsvinkel på den moderne mannen och det är särskilt två aspekter på agentens moderna manlighet som Ambjörnsson utvecklar i sina analys.
Det första är oföränderligheten, det stillastående i Bonds karaktär. Vid sidan av sin roll som nasare och spelare uppfattar Ambjörnsson den Bondska mannen framförallt som statisk. Han påstås återkomma oförändrad i varje ny roman, beskrivs som fast i sin roll, en tonåring bunden vid sin chef, fadersgestalten till vilken han ständigt återvänder. Ständigt samme, ett mönster upprepas, Bond utvecklas inte.
Vid inledningen av varje roman går Bond omkring på kontoret, flyttar papper och långleds, ”men det går förstås inte många sidor förrän handlingen är igång och Bond har återfunnit sin typ, äter, dricker, älskar, skjuter”, skriver Ambjörnssons och lägger till någon sida längre fram: ”Bond är oerhört rädd att bli fast, en rädsla som i sista hand är en rädsla för tiden i dess egenskap av mognad, åldrande.”
Jag känner inte igen mig i referaten. Där finns både försummelser och vad som förefaller vara rena förfalskningar. Ambjörnsson tycks inte ha läst eller läst en annan Bond än den Fleming berättar om, i alla fall inte läst som han en gång läste Bill–böckerna.  I själva verket bryts Bond långsamt ner och ett kapitel i Amis bok har titeln ”Han går långsamt sönder”. Det överensstämmer bättre med berättelsen om Bond som inte heller i min läsning handlar om en robot, utan om en man som successivt bryts ner och slutligen går under, som krossas av sitt värv, det uppdrag samhället gett honom.
Hans hälsa försämras kontinuerligt; redan i den sjätte romanen Döden på Jamaica (Dr. No) börjar förfallet: ”Nerverna är slitna, som ni vet.” I den åttonde romanen ”Åskbollen” tvingas han till hälsohem. Hans chef har studerat Bonds hälsorapporter och funnit sig nödgad att ingripa med ett ultimatum; om Bond inte vill degraderas till kontorsarbete måste han acceptera två veckors bantning, avgiftning och rehabilitering. 007 blir placerad på hälsohem därför att han är i dåligt skick. Kuren är verksam och han börjar uppskatta svart te med många sockerbitar. Genom späkning, tömd och svag, dränerad på allt som tillhörde hans hårda, snabba, i grunden smutsiga liv, ”hade han på något sätt återerövrat något av barndomens oskuld och godtrogenhet”.
Detta framstår dock som oroande (disturbing): ”håller han kanske på att bli en snäll idealist, en sådan som besöker fängelser och marscherar mot Bomben?” skriver Fleming. I Ambjörnssons referat heter det att denna oro ”fyller Bond med fasa”. Fleming skriver i själva verket att Bond inte ”mått så bra på den dag han mindes” och förfalskningen antyder att det alltså inte längre är Flemings manlighet som diskuteras utan Ambjörnssons.

Machomän om natten

I den roman som följer på Åskbollen har Bond inledningsvis placerats i tröttsamt och fruktlöst detektivarbete och börjar därför formulera sin avskedsansökan. I slutet av samma bok är han traumatiserad efter en personlig katastrof och har förlorat kontakten med verkligheten.  I början av nästa roman, den tionde och egentligen sista, Man lever bara två gånger, är Bond på dekis, driver omkring, sitter på parkbänkar och matar änder mellan besök hos olika kvackare och psykdoktorer. Troheten mot chefen M, organisation och Nationen har upphört. Hans fokus har istället kommit att handla om att återfå en livsgnista och utkräva personlig hämnd, det som till slut blir hans undergång. Efter en svår slutstrid, ett högt fall försvinner han in i amnesi. Han vet inte längre vem han är och antas ha avlidit. Romanen slutar med dödsrunan i Times och minnesförlust på Kuro, en enslig japansk ö.
Bond är befriad, borta är bilarna, menyerna och cigarrettändarna. Hans liv och hans kärlek till Kissy Suzuki är inte ”värt stort mer än ett par sparvtårar” och bara en fråga återstår: ”Vem var jag?” (Att han sedan på Playboy Magazines begäran återupplivas som en Zombie, bara för att åter gå under är onödigt och tråkigt, särskilt för Fleming, men förändrar egentligen inte berättelsen).

– Bond och kärleken

Den andra huvudlinjen i Ambjörnssons karaktärisering av denne moderne man är han oförmåga till föreställningar om framtid, att han är inkapabel inte bara till drömmar utan också till djupare känslor över huvud taget. Han kan inte känna ”utspridd varaktig kärlek”. Ambjörnsson kan bara se en endimensionell man, faktiskt omänsklig och man undrar vad läsarna såg i denna robot om det nu vore så och jag erinrar mig åter en formulering av Kingsley Amis: ”Den egendomliga flyktiga misstanke man ibland får, att kritikerna på något sätt har fått tag i en helt annan version av det verk man själv läst, har aldrig känts mer påträngande än i fråga om Fleming och hans kritiker”.
Påståendet om hans oförmåga till drömmar om framtid och kärlek framstår som särskilt besynnerligt i förhållandet till det fiktum att Bond i den näst sista romanen I hennes Majestäts Hemliga tjänst, blir förälskad i Teresa di Vicenzo. Han friar och i det sista kapitlet gifter de sig.
’Ja.”
Bond sa ordet klockan halv elva på morgonen en kristallklar nyårsdag i den brittiska generalkonsulns salong.
Och han menade det.

Tonen i romanens sista kapitel som handlar om giftermålet är tillitsfull och kapitelrubriken har mottot ”All världens tid”. Det är också Bonds sista replik, när han ännu inte förstått att hans älskade Teresa är mördad och han har förlorat allt.  Det finns ett förebud för tragedin. De första mötena mellan Bond och hans blivande fru, Teresa äger rum på stranden och i kasinot i Royale-les-Eaux, där den allra första romanen, Casino Royale också inleds. Det är naturligtvis ingen tillfällighet utan innebär ett tematiskt fullbordande. Casino Royale kan förstås som ett slags ouvertyr till hela sviten, ett förebådande av vad som skall ske innan föreställningen är över.
I Royale-les-Eaux, ett tiotal år tidigare, förälskar sig Bond i Vesper Lynd. Han friar till henne och ser i henne en möjlighet att komma ut ur sin situation som han uppfattar allt mer ohållbar. Han tänker sig ett liv utanför tjänsten och försöker förklara för sin kollega Mathis från franska säkerhetstjänsten:
’När man är ung, ser ni’, fortsatte han, alltjämt med blicken på bandagen. ’tycker man inte att det är någon konst att skilja mellan rätt och orätt, men det blir svårare och svårare ju äldre man blir. I skolan är det lätt att välja ut hjältar och bovar åt sig, och man växer upp full av goda föresatser att själv bli hjälte och att utrota allt vad bovar heter.’ [– – –] ’sen lägger så klart patriotismen sin vikt i ena vågskålen och hjälper till att hyfsa begreppen, men det kan inte hjälpas att den gamla klyschan ’rätt eller orätt, mitt land’ börjar bli en smula förlegad

Bond förlorar Vesper, när hon tar sitt liv efter att ha svikit honom, och i den stund han förstår vidden av det förräderi han utsatts för, återstår enbart bitterhet och ett behov av att hämnas. Så förebådas i den allra första romanen det som skall bli den sista. Det är elegant och förstärker romanernas karaktär av en sammanhängande berättelse som beskriver en modern mans karriär och undergång, hans misslyckande. En historia med ett slut

– Något om Bondbrudarna

För såväl läsare som kritiker handlar förstås mycket om genus, men också här skiljer sig förståelserna.  Kvinnorna i Flemings romaner är inte bara vackra och sexuellt attraktiva utan också starka, självständiga, erfarna och intelligenta. Här finns inga våp och det har alla läsare av Bond-böckerna noterat. Flemings kvinnoskildringar uttrycker en kvinnlig styrka som knappast är representativ för någon kvinnlig frigörelse i tiden. Det handlar om 50–talet och första åren på 60–talet, alltså Playboys och flygvärdinnornas årtionde. Fleming ser längre och uppfinner girl–power ett halvt decennium i förtid.
Här finns det anledning att särskilt uppmärksamma Vivienne Michel i 007 älskade spion, den roman som intressant nog har henne som berättarjag: det är hon som ser Bond. De två första tredjedelarna av denna roman är en jag-berättelse, där Vivienne berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och om sina första erfarenheter av män, den första simpla förförelsen, förödmjukelserna och sveken. Slutligen aborten. Det är en överraskande trovärdig skildring av en ung kvinnas erfarenheter av männens värld och knappast vad man väntar sig av en pensionerad brittisk UD–tjänsteman med en rom–grogg på skrivbordet framför sig, men Vivienne är icke desto mindre ett typiskt kvinnoporträtt hos Fleming.
I den sista tredjedelen av boken råkar Vivienne riktigt illa ut, när två gangsters och torpeder skall bränna ner det motell där hon av ägarna lämnats ensam för att vinterstänga. Lyckligtvis dyker Bond upp. Han räddar hennes liv men först och främst räddar hon hans.
Romanen fick urusel kritik: här saknades ”roulettscenen, menyscenen, tortyrscenen och den pansargrå Bentleyn”. Någon aningens visare kvinnlig recensent gladdes emellertid åt en mer romantisk Bondroman, men misstänkte mycket riktigt att fansen skulle bli besvikna.
Kingsley Amis är imponerad av kvinnoporträttet i 007 älskade spion. Ambjörnsson nämner inte romanen – har kanske inte läst. Eco utesluter den ur sin studie. Den följer inte omedelbart hans spelplan och passar därför inte in: det är inte Bond som räddar kvinnan, utan kvinnan som undsätter Bond.
I själva verket är Vivienne inte den första kvinnan som räddar livet på 007. Redan Vesper Lynd gör det i Casino Royale, Solitaire i Döden på Jamaica, Domino Vitali i Åskbollen och det finns fler. Särskilt slutligen Kissy Suzuki i Man lever bara två gånger, som både hämtar honom upp ur havet och gömmer honom undan världen.  Kanske finns det någon betydelse i detta, att de manliga kritikerna inte ser detta att det är kvinnorna som räddar Bond.

– erotik

I varje roman kommer någon av dessa Bondbrudar att dela säng med Bond. Det är emellertid inte alltid på hans initiativ utan lika ofta på deras och i den sista berättelsen är det Kissy Suzuki som försiktigt undervisar honom i kärlekens nöjen. Det erotiska mötet mellan agenten och den alltid tuffa och självständiga, samtidigt vackra Bondbruden får i Ambjörnssons analys – den kvinnliga självständigheten till trots, lik förbannat – drag av övergrepp:
”I mannens dröm om en fri sexualitet ingår kvinnans erotiska självständighet som ett nödvändigt element, kvinnans frigörelse är i sista hand härledd ur den konsumistiska livsstil som Bond uttrycker”.
Amis förstår mötet på ett annat sätt, nästan omvänt och menar att, ”till och med den hårdaste och/eller vackraste kvinna är förmodligen varm och vänlig innerst inne och kommer att besvara värme och vänlighet. Detta borde vara en truism, men är det inte”
Kanske har det drag av önsketänkande, men jag föredrar den senare formuleringen som låter såväl hjälte som läsare se de tuffa, moderna och självständiga kvinnorna som valkyrior och Amazoner med hjärta, än den första där både hjälte och predikant antar att också starka och vackra kvinnor skall vara konsumtionsobjekt som män vill våldta.

Den åldrade mannen

En engelsk författare, en italiensk litteraturvetare och en svensk idéhistoriker läser berättelserna om mannen Bond på olika sätt. De stiger fram med olika förförståelser, berättar om vad de läst och ger uttryck för tre olika sätt att förstå. Kanske avslöjas också tre olika syften.
Kingsley Amis, författaren, försvarar sin kollega mot fördomsfull kritik av populärlitteraturen och vill göra en skillnad inom genren. Han beundrar sin kollegas skicklighet och visar hur Fleming positivt skiljer sig från annan kiosk–litteratur. Inte så mycket teori, kanske, men en kunnig, uppmärksam och bildad läsare. Och en som tycker om vad han läser.    Kingsley läser Bondböckerna som en yngling, så som de ska läsas av ”intelligenta, oförvillade ungdomar i alla åldrar” på tåg och i flygplan, läsare som lockade av spänning och framåtrörelse övar inte bara att tyda bokstäver i syftet att förstå annonser, program och prislappar utan för att också utveckla fantasi, bilda sig tankar och föreställningar, lära sig förstå karaktärers utveckling och samtidigt få bilder från världen och besöka stora städer, djungler och karibiska stränder. Visst möter de ”röda ögon, bulgarer och Hwanh–hai–koreaner” men också varma torra handslag och starka kvinnor och det blir möten som övar omdöme inför mångfald istället för tillrättalagd enfald, möten som både roar och oroar.
Litteraturvetaren Eco förklarar hur den framgångsrika Bond–berättelsen konstrueras, vilka som gett bidrag och hur delarna sammanfogats och placerar in i sammanhang av högt och lågt. Eco gör fenomenet begripligt och konstaterar samtidigt skickligheten. Det är en tydlig korrespondens mellan hans kartläggning av strukturerna och det studerade materialet, historierna om Bond, och jag ser gärna Eco som en förebildlig lärare. Eco läser som en litteraturvetare och beskriver Flemings romaner ur genremässig och berättarteknisk synvinkel. Han pekar på romantiken och på Propps analys av berättarstrukturerna i folksagor och sätter alltså in romanerna i sitt litteraturhistoriska sammanhang.
En viktig aspekt lämnar dock Eco. Det är en syn på romanernas helhet, de tio verken sedda som en enhet och det är en viktig sida av berättelsen om James Bonde, det operalika som gör inledningsverket Casino Royale är en tydlig ouvertyr där linjerna för hela skeendet dras upp, för att sedan följas av den långsamt stegrade tragedin. Där finns centralt den viktiga arian, Vivienne Michels berättelse om kvinnlig upprättelse och girl–power, en lärorik erfarenhet för unga läsare, män såväl som kvinnor.
Idéhistorikern går en tredje väg och utvecklar fördomarna istället för att avveckla och avslöja. Analysen förhåller sig fritt, avlägsnar sig hellre från de texter som analyseras än tränger in i den. Det handlar inte längre om att finna sanning utan om att vinna tillhörighet och mest liknar det en övning i ideologiproduktion. Ambjörnsson ansluter sig till moralister och smakdomare, predikanter kunde man kanske säga, sådana som kyrkoherden Albert Nordberg i Gammelstad, SSU– och Scoutledarna Hansson och Paulus liksom åklagaren i målet mot Flaubert.
Ambjörnsson läser några Bondböcker som Hin Onde läser Den Heliga Skrift. När man sneglar över axeln upptäcker man att han håller böckerna uppochner och avslöjar sålunda att han inte vill eller kan läsa. Det hindrar honom emellertid inte från att utlägga texten och förklara det han förstått redan innan han öppnade böckerna.

Om detta kan man alltså ha olika meningar. Tydligare blir det när man ser de tre läsarterna som illustrationer på olika sätt att i litteraturvetenskaplig mening, närma sig en text för att berätta vidare om den, vilken agenda man har, hur man förhåller sig till fakta och sanning.
Nå, vid sidan av dess förförelser, detta putsande av rustningar och soldatkasker, detta manliga benämnande av hästar, bilar och pistoler, vad är då manligheten hos Bond? Den gamla vanliga, tänker jag mig: Att rädda världen från onda trollkarlar, att älska, respektera och skydda damer för att slutligen förlora.
I stället för att få en omänsklig och statisk maskin, en erotisk robot i tankarna blir det åter Don Quijote som dyker upp i sinnet, en mansmyt som Ambjörnsson, idéhistorikern i gänget, för övrigt utelämnar i sin Mansmyter, trots att den kanske är den vanligaste.

Postat 20 oktober, 2017 21 oktober, 2017Lämna en kommentar på Ronny Ambjörnsson och James Bond Redigera

Eyvind Johnson i St-Leu-la-Foret

Novellsamlingen Natten är här

och Eyvind Johnsons författarskap

Jag söker Eyvind Johnson. Skeptisk till höviska formuleringar läser jag om, letar en annan ingång, söker bland sådant som är mindre uppmärksammat, för att finna något tydligt men försummat, ett sidoljus.

Johnsons centrala tema har sagts vara ”människan i tiden”, hans metod ”en vittskådande berättarkonst i frihetens namn”, allt enligt levnadstecknare och Nobelpriskommitté. Men är det verkligen bara för en insikt om historiens da capon man läser en olympisk Johnson. Är det enbart för det allmänna och härledda, hellre än det enskilda och erfarna, det stora i det lilla?

Vad var det egentligen han skrev om?

Frågan för mig till Parisförstaden Saint–Leu–la–Fôret och det höga hyreshuset i korsningen mellan landsvägen från Paris och stickvägen upp mot Montmorency–skogen.

Johnson hyrde en liten lägenhet på tredje våningen i hörnhuset. En tillfällighet hade fört honom hit. Sommaren 1927 skulle han och hans blivande fru besöka bekanta i näraliggande Saint–Prix, men vännerna var inte hemma så paret fortsatte genom skogen och kom så småningom fram till Saint–Leu. Där fanns en lägenhet ledig att hyra och redan efter ett par månader flyttade de ut från den bostad mitt i Paris där de installerat sig bara något halvår tidigare.

Slumpen hade fört dem till utkanten, men varför blev de kvar? Varför blev det Saint–Leu? Knappast för att Aase var gravid eller för att hissen i det nybyggda huset vid Rue Convention hade fastnat, men kanske för att Johnson förstod att det var i Saint–Leu han hörde hemma, anade att det var där han skulle bli författare. Idag hänger två porträtt i stora salen i rådhuset i Saint–Leu.

Det lilla och obligatoriska – ofta utbytta – är ett svartvitt fotografi av Frankrikes president. Det andra och större, den guldramade och högre hängande oljemålningen föreställer Eyvind Johnson.

Namnet, Saint–Leu–la–Foret, var tecknet; Leu är en gammal form för franskans Loup och betyder varg. ”Broder Varg i den öde skogen” kallar sig Johnson i breven till vännen Rudolf Värnlund. Så uttrycks ensamhet och utstötthet i Nietzsches anda: ett jag mot världen, kvinnor och förläggare, kritiker och redaktörer. När Johnson erinrar sig barndomen är det också med den sårade vargens smärta och en ylande övergivenhet:

Den som blev kvitt dessa minnenas nattmaror. De binda vingarna – nej det är sant, vargen är vinglös – men han har senor som skarpa knivar kunna skära av.

Om man kunde stå fri, utan bakgrund.

 

Senare skall vargnamnet återkomma som en identitet med särskilt Johannes Luipigis i Hans Nådes tid, men också som Den Helige Lupus, berättarens skyddshelgon i den allra sista romanen, Några steg mot tystnaden.

Saint–Leu–la Fôret, Skogens heliga varg, blev hans persona och plats och han berättar om den på olika ställen i författarskapet. I den självbiografiska romanen Tidens gång kallas staden Claires–Fontaines, ett ortnamn som återkommer och varieras i senare romaner, blir Grand–Fontaine i Några steg mot tystnaden, och slutligen också Sankt Lupus stad.

Vid sidan av romanernas skildringar återger Johnson minnen från tiden i Saint–Leu i bland annat samlingen Stunder, vågor, där det berättas om flytten, bröllopet och sonen Tores födelse. I flera sammanhang omtalar han den polska cembalisten Wanda Landowska som gav konserter i sin trädgård längre ner efter gatan. Han nämner springbrunnen i trädgårdsmuren vid grannhuset, den döende damens villa, där källvattnet porlar än idag. Det är Johnson som kursiverar och därför ska det bli just därifrån, från fontänen i muren vid korsningen, alldeles framför huset där Johnson bodde, som jag till slut väljer att betrakta författarskapet. Från springbrunnen i den döende damens trädgårdsmur.

Härifrån kommer tre berättelser om tre möten. Det är tre noveller, berättade i första person av ett tydligt berättarjag, en återberättare som naturligen får Johnsons stämma. Från olika håll pekar de mot kärnan i det blivande författarskapet. Det är tre noveller om svek, sviken– och övergivenhet.

Det var med noveller han började. Novellarvoden blev viktiga i inledningen av författarskapet och bland tidiga tidningspubliceringar finns en skatt av ännu outgivet material. Johnson försökte själv vid ett par tillfällen att samla tidiga noveller till en bok, men av olika skäl – förlagens och kanske egen skepsis – blev det inte av förrän år 1932, en tid efter återkomsten till Sverige, när Natten är här med de tre inledande berättelserna från Saint–Leu utkom på Bonniers. Det blev den etablerade författarens första riktiga novellsamling.

Natten är här innehåller 13 noveller, alla tidigare publicerade i svenska dagstidningar och tidskrifter undantaget den inledande novellen, ”Ett besök”, som skrevs särskilt för samlingen och kan därför ses som ett slags portalberättelse, ett anslag inte bara för samlingen Natten är här, utan för författarskapet.

Det är en enkel historia, rakt, faktiskt hårdkokt, berättad och med en tydlig moral.

”En kväll fick jag besök av en man som jag ofta sett i denna lilla småstad strax utanför Paris.” Så börjar det; berättaren får ett besök i det höga huset vid korsningen. En man, ”Han hette Henri”, stiger in i lägenheten på tredje våningen och slår sig ner och börjar prata. Han talar om kriget, men gör det på ett utmanande likgiltigt sätt. Det visar sig att besökaren har upplevt alla helveten från Marne till Somme och Verdun, men tycks trots det oberörd, kallsinnig. Återberättaren störs av indifferensen i besökarens prat om kriget och provocerar med frågor

– ”Hur jag kände mig? Det var obehagligt förstås. Och det var förfärligt arbetsamt, smutsigt och påkostande. Jag var en smula förkyld, hade snuva och feber.”

Besökaren tycks inte ha något ärende och liknöjdheten besvärar och återberättaren försöker få iväg honom. Frågar hånfullt:

”– Var det inte många som fick tandvärk också. Och skoskav?”

Till slut är det som om besökaren förstår att frågorna handlar om det fruktansvärda han antas ha upplevt och han anstränger sig för att förklara. ”Han mulnade och nu fick hans röst en övertygande klang:

– Allt det där som man upplevde där ute, ser ni, hade jag upplevt förut. Det var inget nytt för mig.”

Det visar sig att besökaren bott i berättarens lägenhet. Nygift hade han flyttat in strax före kriget med sin unga hustru, men när allt ännu var nytt, livet ett löfte, just den dag kriget bröt ut, avled hans älskade plötsligt och han gick ut i kriget som en av de allra första. ”Det onda som kunde hända mig hade redan hänt förut!”

Minnet drabbar honom i lägenheten: att bli fråntagen den man älskar just när löftet om liv, om närhet och gemenskap skall infrias är allt det onda som kan hända en människa. Döden är det största sveket och motivet blir något som senare återkommer, blir det som berättas gång på gång i romaner som följer och är en förutsättning för många av Johnsons gestalter; det är Olof Perssons svikenhet, och Johannes Krilons, men också Odyssevs.

I de två följande novellerna i samlingen från Saint–Leu, ”Dolorosa” och ”I skogen”, varieras svekmotivet. Den förra handlar om Lejontämjaren B som redan som barn övergavs av sin mor, den döende damen i grannhuset, och nu, inför hennes sista tid, återkommer för att hämnas. Modern har låtit honom förstå att han skall vara glad att hon inte tog bort honom när han var ett foster, så oönskad var han. Hon säger honom att han har förstört hennes liv och att hon hatar honom som hon hatade hans far. Tonen i novellen om modern som förskjuter sin son är nedrig.

Den tredje novellen från Saint–Leu, ”I skogen”, berättar en enkel, nästan lättsamt skruvad historia – en Maupassant – om en löpsk och otrogen hustru och vad sådant leder till i form av skottlossning och någon jakthunds död.

Dessa destruktiva kvinnoporträtt är karaktäristiskt för författarskapet, men nedtagande och föraktfulla kvinnobilder, från en tid när kvinnoföraktet var ett naturligt inslag i arbetarlitteraturen, kan ses som något futilt och förväntat, en marginalnotering. Så har det också setts och lästs, och därför av hänsyn ofta ignorerats. Generade har kritiker och litteraturvetare besviket tittat åt ett annat håll. De negativa kvinnobilderna i de tre novellerna visar sig emellertid återkomma i författarskapet och ska inte ignoreras. De är typiska och har en innebörd, är ingen marginalitet utan kan visa sig vara vägvisare in i författarskapet.

Ett svek gestaltas tidigt som en kvinna, hennes död, uppbrott eller otrohet, må vara Antonia Berr i den tidiga Minnas, Lyda Redabeck eller Svea Frid i Grupp Krilon, liksom också Penelope i Strändernas svall, men temat vidgas och snart inses att sveket lika väl kan vara mannens.

Redan i de noveller som följer på de tre inledande i Natten är här utvecklas och varieras temat om svek. I ”Glada dagar” berättas om den nygifte mannen som bedrar sin fru och därför förlorar henne och barnet i en drunkningsolycka, i själva verket ett självmord. ”Tobias eller Den nya spartanen” handlar om idealisten som sviker sina ideal och ”Sömn” om barndomens mörka svek, den mobbade kamraten som lämnas att drunkna.

En sista och avslutande del av Natten är här, ”Skymning–gryning”, innehåller ett knippe noveller med motiv från antiken. Temat om svek och övergivenhet utvidgas och fördjupas till att handla om svikna ideal, livets ironier och gudarnas onåbarhet och indifferens.

Svek och besvikenhet blir centrala motiv också i de stora romanerna. Johannes Krilon, en av Johnsons mest betydande gestalter är, liksom kamraterna i hans krets alla på olika sätt formade av svek och övergivenhet. Själv blir Krilon också en svikare, en som överger.

En viktig skillnad dock: De såriga kvinnoporträtten hos Johnson liknar inte misogynin hos de samtida kollegorna Ivar Lo Johansson och Jan Fridegård att göra, inte heller sexismen hos Artur Lundkvist. Johnsons kvinnor är i själva verket starka och självständiga, inte sällan ensamma företagare. Det är kvinnor att beundra och respektera. Penelope har möjligen inte väntat de tjugo åren så troget på sin otrogne make och gråter inte av glädje – som hos Homeros – när han kommer hem, utan snarare av förtvivlan, men tillsammans med amman Evrykleia och deras kvinnokollektiv har hon i hans frånvaro drivit godset Ithaka mer framgångsrikt och lönsamt än någonsin Odyssevs själv.

Det svek – denna sårskorpa – Johnson återkommande klöser i, handlar om något annat än simpel kvinnlig otrohet: det är det stora sveket, själva livets svek. De löften, livet ställde ut, blev förväntningar som inte infriades.

Det är de brustna löftena om ett liv i den närhet och gemenskap, som Johnson låter kvinnorna representera. Löftet om ett liv med samband och intimitet, det att vara älskad och själv få älska, dras undan och försvinner i ett dråpslag. Sådan är skrivmaskinsförsäljaren Henris erfarenhet och lejontämjarens B:s. Döden är det största sveket, men där finns också modern som vänder sig bort, trohet som skall svikas, förhoppningar som inte infrias, ideal som överges.

Tredje delen av Romanen om Olof, Se dig inte om, slutar med att Olof erinrar sig kvinnorna han mött. Han vill glömma det som lämnat honom besviken, för att bara spara minnet av drömmen och löftet, av pigan i handelsboden som en gång när barndomen tog slut, mötte hans blick och tittade rakt in i honom. Hon gav honom en strut karameller och i detta också en bild av det goda livet. Henne skall han alltid komma ihåg; hon som till slut blivit en skuld, löftet som inte infriades. ”Men dej ska jag komma ihåg, alltid, du som böjde dej fram och tittade in i mej för länge sen i en handelsbutik.”

Det är det onda som kan hända en människa, att löftet om tillhörighet sviks. Det händer gång på gång och är grunden för den manliga pessimism som klingar genom författarskapet. Den som övergivits lär sig att överge. Den som svikits kan också svika. I avgrunden mellan skrivmaskinsförsäljarens förlorade tillhörighet, livet som inte fick en chans och Lejontämjarens krav på upprättelse för moderns svek utspelar sig en del av författarskapet.

Johnson lämnar alltid spår. I artiklar, föredrag, kritik och intervjuer kommenterar han gärna sitt författarskap och redogör för avsikter, uppger källor, antyder ledtrådar. Någon gång kanske också villospår.

I januari 1967 höll Johnson ett föredrag vid Sveriges klassikersförbunds årsmöte. Det handlade något om resor i Grekland och Italien, men mest om läsefrukter med tyngdpunkt på Homeros och Odyssén. Han går igenom litteraturen kring den homeriska frågan, berättar om allt han studerat inför Strändernas svall och Moln över Metapontion, också något lite om Hans Nådes tid.

Det som emellertid väcker uppmärksamhet är att han tidigt, lite i förbigående, också nämner något om bakgrunden till ett par av de avslutande novellerna i Natten är här.

Orsaken till att jag åtminstone för en kort tid kände mig nöjd med den boken var att den innehöll några sagor eller vad det bör kallas med forngrekiska motiv, bl a en rätt fantastisk historia om själva Homeros.

Homeros verk var inte främmande för mig. Men källan till en av novellerna eller sagorna var Abbé Barthelémys bok Anacharis den yngres resa i Grakland i medlet av fjerde seklet för vår tideräkning (till Ungdomens tjenst i Sammandrag utgiven af J.H. Meynier, 4:e svenska upplagan i svensk översättning utgifven i Stockholm 1826). När jag skrev de sagorna kände jag en frihet som knappast förr – världen blev större, tyckte jag, den fick en djupdimension som aldrig tidigare, jag kunde lättare stiga ner, stiga in, stiga uppåt i det förflutna – så kändes det – ett litet tag.

 

Det finns ett par saker värda att notera i blockcitatets första stycke. Johnson erkänner en viss belåtenhet med Natten är här : ”åtminstone för en kort tid kände mig nöjd med boken”. Det är ett yttrande från en författare vars kännemärke, när han talar om sig själv och sitt verk, är överdriven anspråkslöshet. Ett karaktäristiskt exempel: Nu var det 1914 kallade han en medelmåttig bok.

Det andra man kan notera är att Johnson använder begreppet ”sagor” när han talar om berättelserna i samlingen. Sagoformen är Johnsons metod att berätta om det svåraste, det mest smärtsamma. Han prövade den tidigt i Herr Clerk, vår mästare med bland annat berättelsen om ”De tre kaptenerna” som handlade om svek och nödvändigheten, men också faran i att återberätta det. Metoden fulländas med inskotten i varje del av Romanen om Olof. I samband därmed utvecklar han också ett resonemang om sagorna i ett efterord till romanen. Senare i en artikel i ”Vintergatan” beskriver han berättargreppet som: ”Ett motgift mot minnen som ännu bär gift i sig är sagan: den lögn som är närmast sanningen.”

Det kan alltså finnas anledning att ge Natten är här en viktig plats i utvecklingen av författarskapet, något han vågade erkänna, en bok att vara nöjd över.

Nå, vad handlade då detta om?

Jean-Jacques Barthélemy, fransk filosof och skönande under 1700–talet, skrev Voyage du jeune Anacharsis en Grèce, 1788, som blev ett av de populäraste uttrycken för nyklassicismen under århundradets sista decennium, senare också en förebild för flera efterföljare och imitationer.

Boken, en till reseberättelse förklädd bildningsroman, berättar om den unge skyten Anacharsis den yngre och hans rundresa i Grekland under den grekiska antikens storhetstid. Boken fungerar som en encyklopedi för det vid tiden växande intresset för antiken och Anacharsis låter oss under sin resa möta platser, människor och berättelser från antiken: genom besök på teatrar och i bibliotek också flera av de stora filosoferna och författarna.

Det är tydligt att Johnson har låtit sig inspireras inte bara av bilder och miljöer från resorna och landskapen utan också av konkreta skildringar. Man kan nämna närheten mellan beskrivningar om livet i Sparta och novellen ”Pan mot Sparta”, liksom man kan följa Homeros vandring från vikarna vid Ithaka, över Etolien och Thessalien, mot Olympen och Pierien i norr i den avslutande novellen ”En man i Etolien”.

Det blir emellertid något annat – något intressantare och möjligen viktigare – som blir det verkliga fyndet när jag följer Anacharis och Johnsons väg genom Arkadien:

Vår ledsagare stadnade nedanför en liten backe, hvilken de visa för främlingar, och Mantineesare, som gingo der omkring, sade till oss: I hafven hört talas om Penelope, om hennes sorg, hennes tårar, och i synnerhet om hennes trohet; veten, att hon tröstade sig öfver sin mans frånvaro med älskare, hvilka hon hade dragit till sig; att Ulysses, vid sin hemkomst, körde henne utur huset; att hon här slöt sitt lif: och se här hennes grav.

 

Vid Anacharsis sida stöter alltså Johnson på det som skall bli ett tematiskt stråk i hans stora roman Strändernas svall 15 år senare. Kanske har han mött tanken om Penelopes otrohet i James Joyce Ulysses, med här bekräftas inte bara att hustrun inte väntade så troget på sin make, utan också att det finns en grav, att hon därför kan läsas och förstås som en människa som levt, lidit och gått bort och inte bara som ett mytiskt kvinnligt väsen.

När Johnson senare tar sig an projektet låter han sålunda Penelope tänka sig en annan framtid än den Homeros gav henne, en annan än väntan.

Hon gör det när hon väver sin väv:

Du kommer att välja en av dem. Redan nu sysslar tanken med den du ska välja. Du väljer honom varje natt i din tanke. När du tänker på dem så låter du kanske skytteln gå fortare än du själv tror.

När hon tänker på att det kan vara hennes makt och förmögenhet friarna vill åt, så väver hon saktare med lugn behärskning, men när hon minns att de åtrår henne och vill ligga vid hennes sida och göra barn med henne, då måste hon besinna sig för att inte skynda på.

Och kanske är det inte bara i sitt sinne hon har prövat friarna:

Vad hade Penelope en gång på det sextonde året, i friarperiodens början gett Antinoos, den unga, den starka, den energiska? Var det mer än ett läppberörande?

Ja, vem vet hur en halvänka, en maka till en långvarigt bortrest man kan känna det i sin kropp när årets förnyelsedofter kommer i luften och det luktar manlig, fullt kompetent ungdom i närheten? Vad hade Evrymakhos, charmören fått av henne? Var det mer än ett läpparnas berörande med läppar, ett hudens, mannahudens mot kvinnohudens?

 

Det finns ingen hemkomst, inget lyckligt slut. Sådan är Johnsons pessimism och han fick den bekräftad i Mantinea i Arkadien när Anarcharsis visade honom den förvisade otrogne Penelopes grav på fastlandet.

Natten är här har ett motto som hämtats från ett samtal med den belgiske vännen och kollegan André Baillon: ”Natten är här – och över Europa. Må den gå! Må epoken trots allt bli vacker! Och författarna? Man måste alltid tala om sig själv! Då får man fram sanningen.”

Johnson återkommer ofta till detta, att den egna erfarenheten är sanningens källa: ”Vi pratar om väsentliga ting, om oss själva”, låter han berättaren i novellen ”Dolorosa”, säga om sitt möte med Lejontämjaren. Att berätta är nödvändigt: det är ett credo som på olika sätt återkommer i novellerna. Besökaren i den första novellen ”Ett besök” representerar berättandet; han är skrivmaskinsförsäljare och i den följande novellen är det ett träd som återberättar historien om ett språng, som också är författarblivandet. I samlingens tredje novell handlar det om att locka fram sanningen, att som en guldgrävare vaska byskvallret för att finna kornen av en berättelse.

Det blir logiskt att den sista novellen i samlingen ”En man i Etolien” handlar om en skydd och illa sedd daglönare i antiken, en ensamvarg och rapsod.

En återberättare som vänder tillbaka mot norr.

”Han var en bedragare och en fylltratt ändå till dess han i Melibosa blev av med andra ögat också. Då vandrade han, en blind man, mot norr. Det sades om honom, att han fick god sångröst sedan han blev blind. I Pierien kallades han Homeros.”

Postat 21 juni, 2015 21 juni, 2015 Lämna en kommentar på Novellsamlingen Natten är här och Eyvind Johnsons författarskap

Valet 2014

Inför valet 2014

H och ledan

Jag återläser Stig Claesons roman Om vänskap funnes, boken om Pär Rådström, och blir påmind om något jag inte ville glömma.

1981, när boken kom var jag chef i ett numera försvunnet byggkonsultföretag och hade ett visst ackvisitionsansvar. Vi var stora och kunde hålla några byggnadschefer och kommunalråd med säsongsbiljetter till hockeyns hemmamatcher. Det innebar att jag – som sista reserv – ibland måste följa med som sällskap och middagsvärd.

Det var en sådan kväll. H – jag kallar honom så – och jag hade ätit ”en köttbit” och fått en starköl. Kanske också något till kaffet. H var en timid och kunnig man. Vi hade varit kollegor på samma företag och kände varandra väl. Han visste att mitt hockeyintresse inte var stort, att jag alltså gjorde min plikt som beställare.

Det var ruffligt på isen, många smällar och slag. Publiken skrek och okvädade gästerna och H stötte mig i sidan, sa: ”Jaha du, Mats, idrotten förbrödrar”.

Vi log tillsammans åt ironin.

Någon stund senare, kanske var det nästa period, i ett underläge och efter ytterligare smällar ligger plötsligt en motståndarback livlös på isen. H reser sig upp, lyfter armarna och ropar: ”Hoppas han är skadad för livet, den jäveln.” Sätter sig sedan ner med en snopen min.

Det var detta återläsningen påminde mig om, att Rådström någonstans bland sina dagsverser i Expressen – så AIK:are han var – försökt beskriva obehaget i att stå på Råsunda och uppleva befrielsen i att skrika tillsammans med tusen gelikar.

Supporters och huliganer, kärlek och hat, bengaleldar och dråpslag, men kålsuparteorier – att våld är våld om än i färggranna dräkter – vill ingen gå med på och till slut ligger någon livlös kvar på asfalten.

Slas nämner detta, att Rådström en gång skrev om sitt författarskap att han lät ledan arbeta åt sig, ledan ”som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan”, den skräck varje hederlig människa känner över hur svindlande nära alla stup är. Det är därför man måste säga nej på ett tidigt stadium – må vara på en läktare eller i ett demonstrationståg – för att kunna fortsätta att hålla två motsatta, men möjligt giltiga, idéer i huvudet på samma gång och samtidigt bevara en förmåga att handla. Det är svårt, men ibland måste man faktiskt resa sig och gå istället för att sitta kvar i solen med kamraterna och dricka vin.

Men ledan är inte bara ett värn mot tro, ett det nödvändiga tvivlets credo. ”Inte mycket att erbjuda en ungdom men mer än en uniform är det”, må vara Firman Boys rånarluvor, ytterligheternas munkjackekåpor eller andra intoleransens gemenskaper och identiteter.

Det har kallats supervalår. Första steget är avklarat och vi vet resultatet. De vi trodde var mest EU–skeptiska vann på att tydligast av alla vara för överstatlighet och de gamla ja–sägarna ansträngde sig för att verka mest emot.

Nu drar det ihop sig till det riksdagsval som hittills har präglats av att ingen vill stöta sig och alla vill samma. De som ville sänka skatter, vill höja och de som inte ville sänka skatter, vill behålla sänkta skatter. Alla – också pacifisterna – är nu för ett ökat försvar. Och rörlighet är bra, på sätt och vis och inte. Det snos och slingras, man döljer korten i handen, svarar på annat än frågor och det farligaste, det värsta är att ingen tycks vänta sig annat.

Så skapas också en leda, den destruktiva leda som bär åt helvete. Det har vi också sett. ”När man är trött på att inte tro är allting frestelse”, menar Rådström; då gör fascismen entré. Ledan är också utsatthet, en ständig oro och osäkerhet; ledan får inte tillåtas att bli nihilism, inte bli cynisk. Då inbjuder demokratin till förakt och öppnar gärdsgården för allsköns rovdjur och våldsverkare. Franska Nationella Fronten får fler mandat i Europaparlamentet än hela Sverige. Och Sverigedemokraterna fick lika många som Folkpartiet. Och nu på Gotland vill alla göra upp med alla, men ingen säger om vad.

Ledan innebär inte att allt är egalt, den rymmer alltid ett krav på kritiskt ställningstagande, ett krav att använda sin frihet till val, bara inte att ersätta tvivel med tro eller illusion. ”Sedd på detta sätt, använd på detta sätt blir ledan inte en sjuka utan en friskhet.”

Vid sidan av Ledan som ingång till Rådströms författarskap nämner Stig Claeson också vännens förvåning över människornas kolossala förmåga att inte förstå vad som händer medan det händer. Det skulle bli temat för hans sista roman, den han sökte sitt sista år i grådiset vid västfronten, men inte hann skriva.

Snopenheten i H:s ansikte när han satte sig igen, var räddningen den gången. Vi lämnade läktaren innan matchen var slut. Den var ändå förlorad.

1917

Eyvind Johnson och det stora kriget

År 1930 återvände Eyvind Johnson till Sverige från en nästan 10–årig exil i Tyskland och Frankrike. Med sig hade han manuset till romanen Nittonhundrasjutton som han hoppades skulle bidra till försörjningen efter återflytten. Så blev det inte.

”Vi har läst eder bok och finner den dålig”, skrev Tor Bonnier. De andra förläggarna tackade också nej och manuset publicerades till sist som följetong i den anarkistiska tidskriften Brand.

Nittonhundrasjutton är en berättelse om de unge och vilsne Mattias, 14 år gammal när kriget bryter ut. Han gör ett inbrott i en svartabörsjobbares potatislager: ”Han står under samma mörka himmel som välvt sig över Somme och Verdun”, men i själva verket inför en källardörr som han skall bryta upp. Han åker fast och relegeras från läroverket, hamnar bland stadens grädda och bottenslam på Stadshotellet, där tyskvänner och deras motståndare, bedragare och idealister håller till med åsikter om kriget och affärer. Mattias bjuds in i branschen, blir assistent åt en skojare som säljer tenn och potatis i andrahand. Han börjar dricka och går snart ner sig och blir utnyttjad för sin ungdom av läroverksrektorns fru.

Det finns mycket som känns igen och senare ska bli återkommande teman i det blivande författarskapet. Det är den norrländska, instängda småstaden, den svage fadern, ett kluvet hem och broderns död. Sammantaget de livets många svek, som skall bearbetas och forma ett stråk av stoisk pessimism, besvikenheten som löper genom Johnsons författarskap. I Nittonhundrasjutton är detta påträngande, ännu inte bearbetat.

Det stora kriget ute i Europa formar romanens och dess personers bakgrund och är girighetens och svekens förutsättning. Mattias frireligiösa mor överger sin tro. Hans andra mor, tant Hanna, som trott på revolten och den medeltida fritänkaren Giordano Bruno ger upp och går till en spåkärring. Rektorn överger sin bildning och börjar med svartabörsaffärer för att återköpa sin fru. Adjunkten och franskvännen gör detsamma, för samma kvinna. Mattias vill komma bort från alltihop och stjäl sin mors ynka besparingar. Alla sviker, alla sjunker.

Också revolutionen förlorar sin lockelse: ”man övade sig för den, lärde sig sånger man aldrig haft öra för förut. Läste broschyrer för taktikens skull och slipade köksknivar eller slog sönder skyltfönster och tog choklad och marmelad”. Så raljeras om hungerkravallerna på Seskarö sommaren 1917.

Nittonhundrasjutton är inte någon lyckad roman. Johnson prövar modernistiska tekniker, inskott, synvinkelförskjutningar, metainslag och ironier. Författaren försöker utveckla flera av de berättargrepp som senare skall ge honom ett mästerskap, men här finns en besvärande distans till stoffet, en raljerande ton som stöter bort läsaren. Det tycks som om svåra, alldeles åt helvete smärtsamma erfarenheter, ännu är omöjliga att göra till berättelse och tonen svänger från förtvivlan till sarkasm. Rädslan för känslosamhet och alltför starkt engagemang, försöken att distansera sig från sentimentalitet blir så grova att det undergräver tilliten hos läsaren. Den lågmäldhet som skulle bli Johnsons signum syns ännu inte.

En leda präglar romanen, men det är ännu inte den kämpande ledan, den som undviker uniformer och går åt sidan när alla ropar högt om samma sak, den kritiska ledan som vågar välja och ta ansvar och vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan och uppfattar skräcken varje hederlig människa känner över hur svindlande nära alla stup är. Det är ännu inte Krilons leda, ett världskrig senare, utan istället den uppgivna, den cyniska och destruktiva leda som bär åt helvete och snart inbjuder till nihilism och förakt; ett stup, och en återvändsgränd för Johnson.

Den första boken efter återkomsten blir inte Nittonhundrasjutton utan novellsamlingen Natten är här. Där låter Johnson en veteran från skyttegravarna formulera det största sveket, förlusten av den älskade, av ett liv. Nygift, samma dag som kriget bröt ut hade hans unga hustru dött. I förtvivlan och som en av de allra första, hade han gått ut i kriget. ”Det onda som kunde hända mig hade redan hänt!” En förlorad kärlek, livets svek var värre än skyttegravarnas alla fasor. Detta svek, denna förlust av hopp – allt det onda som kan hända en människa – blev något som återkommer hos Johnson, något som berättas gång på gång i de romaner som följer.

Nittonhundrasjutton var ett av Johnsons tidiga försök att närma sig det svåra självbiografiska stoffet. Några år senare skulle det åter vara dags. Då justerade Johnson sin livshistoria och tiden för sitt uppbrott från fosterföräldrarna i Näsberg 1915. Det blev Nu var det 1914 och med den lilla korrigeringen knöt han sitt liv och författarskap till 1:a världskrigets utbrott med dess generation. Då kunde han också förstå ledan som en styrka: ” Det fanns inga bruksanvisningar som man kunde använda. Man fick börja med att göra uppfinningar. Att uppfinna ord.” Genom att skriva kunde han överleva besvikenheten.